Lokalsamhället är nationalismens motgift

I en tid av tydlig ökande polarisering och minskat förtroende för samhällets institutioner, hur ska liberalismen kunna skapa gemenskap och förtroende i samhället? Kan vi som liberaler, istället för att kapitulera för nationalismens världsbild, presentera en alternativ idé om samhällsgemenskap, en som sätter människans frihet och unika erfarenheter i centrum?

Foto: Centerpartiet

Som liberal är jag väldigt positiv till globalism och individualism. Jag tror att en friare och mer sammankopplad värld är till vårt allas bästa. Men som en följd av globalismens framsteg under de senaste årtiondena har den nationalistiska och kollektivistiska motreaktionen vuxit, och den går inte längre att ignorera. Nationalisterna anklagar globalismen och individualismen för att ha urholkat samhällsgemenskapen och förtroendet för den liberala demokratin. Detta har fått flera liberala tänkare att föreslå att det enda sättet för liberalismen att återhämta sig är genom att erkänna nationalismens kritik och forma en egen liberal nationalism. Men jag tror att detta är en förvirrad lösning som bara antar att nationalismen har rätt utan att riktigt tänka igenom den världsbilden.

Den kulturella kritiken av globalism som man ofta hör från nationalister är att det globala är för stort, anonymt och heterogent för att människor ska kunna forma en riktig global gemenskap kring. Jag är benägen att hålla med nationalisterna på denna punkt – det är svårare för människor att forma en känslomässig anknytning och moralisk förpliktelse till människor på andra sidan världen än det är med de som lever i deras närhet. Men detta argument väcker ett problem för nationalisten, vilket är att nationen också är för stor, anonym och heterogen för att människor ska kunna forma en genuin gemenskap.

Ta Sverige som exempel, ett land med över 10 miljoner invånare och en yta på nästan 450 000 kvadratkilometer. De flesta svenska invånare kommer nog aldrig att se majoriteten av dess landskap och bara träffa en liten fraktion av dess invånare. Hur kan man hitta genuin gemenskap i ett så stort land? Nationalisten säger att gemenskapen kommer från att sjunga nationalsången, läsa en kulturkanon och vara stolt över nationens historia och flagga. Men en historiebok ger inte social gemenskap och en flagga hjälper inte människor att känna empati med sina medmänniskors lidande. Istället för mänsklig gemenskap ger nationalismen oss oändliga argument om vem som är och inte är “svensk.”

Vad är då alternativet? Jag tror att den identitet som kan skapa en stark samhällsgemenskap och samtidigt respektera individens unikhet är den lokala identiteten.

Till skillnad från den nationella identiteten, som tilldelas individen från någon sorts övermakt, oftast staten, så skapas den lokala identiteten av individen själv genom deras dagliga personliga erfarenheter. Gemenskap skapas mellan människor för att de bor på samma gata, handlar i samma affär, går i samma skola eller för att de har samma klagomål om kollektivtrafiken; detta är konkreta saker som människor kan samlas kring. Och medan nationen definieras av sitt förflutna och är svår att förändra, är lokalsamhället mer levande eftersom det skapas av de människor som lever i det.

Lokalsamhället behöver inte heller vara oförenligt med globalismen. Globalismen och lokalismen tjänar olika funktioner i samhället – globalismen öppnar upp för nya ekonomiska möjligheter som gör oss rikare, medan lokalismen skapar den gemenskap som många söker efter. Istället för att vara oförenliga så kompletterar det globala och lokala varandra.

Om det liberala projektet ska fungera måste vi som liberaler, samtidigt som vi kämpar för en värld som är både friare och mer sammankopplad, också arbeta för att skapa starka lokalsamhällen så att vi inte förlorar den gemenskap och det förtroende som är grunden för ett väl fungerande liberalt samhälle.