Landsbygden - ett bortglömt land eller nästa frihetliga paradis?
Landsbygden står inför en kris präglad av bristande samhällsservice och geografisk ojämlikhet, och lösningarna kräver kritiska och strukturella reformer. Genom att omdefiniera offentlig service och satsa på liberala strukturreformer kan vi förvandla landsbygden från ett bortglömt område till ett frihetligt paradis. Med fokus på kommunalt självstyre och kostnadseffektivitet kan vi skapa ett samhälle där landsbygdsbor får den service de förtjänar, utan att betala mer för mindre, skriver Ida Wallinder, vice förbundsordförande och landsbygdspolitisk talesperson för Centerstudenter.
Foto: Centerstudenter
Det talas ofta om landsbygdens kris, inte minst i centerrörelsen. Samtidigt finns det få lösningar som på riktigt tar tag i problemen - förmodligen för att det som krävs är obekvämt. Lösningarna är stora, kritiska till den befintliga strukturen och kräver i grunden att ett mått av geografisk ojämlikhet kan accepteras. Även om dessa sanningar är obekväma är insikten om dem en förutsättning i valet att låta svenska landsbygder vara nästa frihetliga paradis istället för ett bortglömt land.
Vi måste dock börja med problembilden, är landsbygden i kris? Med en initial brasklapp om att alla landsbygder är olika och att Bjuv, Rättvik eller Gäddede inte är jämförbara, går det ändå att konstatera att svaret är ja. Tillgången till samhällsservice sviktar. Oavsett om det gäller geografisk distans till närmsta vårdenhet, att polisen inte kommer i tid, att skolan har fler obehöriga lärare än behöriga, nedlagda nattåg eller potthål som förstör bilen. Gemensamt för problemen är däremot en sak - de hör alla till det offentligas uppgift och löfte.
Det kanske rent av är just det offentliga som är i kris, snarare än landsbygden. Den geografiska distansen till en vårdenhet i Stockholm är förstås närmast obefintlig, men den tidsmässiga distansen är inte det. Likväl kommer polisen snabbare, men tryggheten är också generellt sämre. Även om det snarare är det offentligas kris behöver det tas i beaktande att den slår hårdare mot landsbygder eftersom de är mindre motståndskraftiga. Ett svagare befolkningsunderlag gör att kostnadskalkylen är svårare att få ihop. Det resulterar också i färre privata alternativ som kan ersätta det offentliga när det inte räcker till. Det här är en orättvisa. Ibland heter det att har man flyttat till landsbygden kan man inte räkna med samma service. Så kanske det är och till viss del måste vara - men ska man samtidigt behöva betala mer skatt för mindre?
Den relativt låga korrelationen mellan skattesatsen och samhällsservice är en inneboende orättvisa i vårt system, särskilt för landsbygden. I kombination med den demografiska utvecklingen, att allt färre ska försörja allt fler och detta särskilt på landsbygden, kommer politikens favoritlösning “kasta pengar på det” inte att räcka för att lösa det. Den som på riktigt inser detta och inte accepterar marginalskatter à la Pomperipossa tvingas till att omdefiniera vad samhällsservicen ska inkludera och vad individen själv rår över. Personligen landar jag i två möjliga lösningar och helst en kombination av dem, nämligen liberala strukturreformer och kommunalt självstyre på riktigt.
Om det offentliga är i kris kan det inte lösas med mer av samma sak. Lösningen är istället liberalism, framförallt i form av de stora strukturreformerna som Centerstudenter och CUF går i bräschen för. Dessa har formats för att göra det bättre för alla, varför många inte tänker på den effekt de särskilt har på landsbygder. Låt mig därför illustrera med en försäkringsfinansierad vård. Målet är, i oerhörd korthet, ökad kostnadseffektivitet och bättre tillgänglighet där man får kvalitativ vård i rätt tid. Men att sätta patienten i fokus kommer också ha effekt på den geografiska tillgängligheten. Det må vara mindre resurseffektivt med vård i glesbygd men har du rätt till den kommer du också få den eftersom utebliven vård genererar kostnader för vårdgivaren. Det möjliggör också andra reformer, såsom att kunna söka vård utanför sin egen region även när det inte är akut. Genom en sådan reform kan kostnadsintensiv specialistvård koncentreras geografiskt och kalkylen för vård i glesbygd blir bättre.
Med en mindre offentlig sektor och fler egenavgifter kan individen själv välja vilken nivå på samhällsservice hon vill ha. Detta istället för att politiker ransonerar ut service, med risken att landsbygden glöms eller rentav bortprioriteras. Samtidigt brukar det heta att det kommunala självstyret i Sverige är starkt, borde inte kommunpolitikerna kunna tillse behoven? Kommunerna har för visso ett oerhört långtgående ansvar, samtidigt finns relativt få möjligheter att prioritera och anpassa sig efter lokala förutsättningar. Många av de kommunala uppgifterna är detaljreglerade från statlig nivå, vilket utöver att hindra anpassningar är oerhört kostnadsdrivande. Det kan illustreras av det faktum att det finns en finansieringsprincip, det vill säga att staten inte ska ålägga kommuner och regioner nya obligatoriska uppgifter utan medföljande finansiering. Principen följs inte alltid och även när den gör det försvinner den tillskjutna finansieringen så småningom. Kvar står kommunen med höjda krav och kostnader. Sverige har bland EU:s minsta statsskuld samtidigt som våra kommuner är de högst skuldsatta inom EU. Något står uppenbart inte rätt till.
En lösning på det sviktande befolkningsunderlaget har från statlig sida dels varit fler stora sammanslagningar av kommuner, dels att införa inkomst- och kostnadsutjämning mellan svenska kommuner. Det är uppenbart att tillgängligheten på samhällsservice inte blivit förbättrad av sådana sammanslutningar. Som svar på denna brist har istället inkomst- och kostnadsutjämning använts för att omfördela medel och kostnader mellan mer folkrika kommuner och mer glesbefolkade sådana. Även om det kan finnas viss rimlighet i att justera för icke-påverkansbara faktorer är dagens utjämning alltför omfattande och kompenserar bland annat för antal arbetslösa i en kommun - en uppgift många kommuner visat hur det med framgång går att arbeta mot, och tyvärr ännu fler visat på raka motsatsen till.
Likt saneringen av de statliga finanserna på nittiotalet skulle Sverige behöva en sanering av kommunernas uppgifter och regelbörda. På så vis skulle landsbygdskommuner kunna koncentrera sig på de verkligt centrala kärnuppgifterna. I kombination med liberala strukturreformer skulle detta minska den offentliga sektorn och öka det egna ansvaret. Socialdemokrater ryser av tanken, men vi som traskat i meterdjup snö på väg till dagens enda bussavgång räds inte lite eget ansvar.
Lösningen på landsbygdens kris är därför inte högre skatter, mer omfördelning mellan folkrika och glesbefolkade kommuner, snedvridande särlösningar och ett större offentligt åtagande. Lösningen är liberala strukturreformer och att låta svenska landsbygder bli nästa frihetliga paradis. Såväl älgarna som landsbygdsborna har fått nog, vi vill ha frihet här i vår egen skog.