Brudöverlämning är bara toppen av isberget: Låt oss prata om hela traditionen

I en tid där vi ofta talar om frihet och individens rätt att forma sitt eget liv, är det inte märkligt att en debatt om brudöverlämning väcker så starka känslor. Men roten till problemet sträcker sig mycket djupare än så. Det är dags att omvärdera äktenskapet, skriver Lina Jarl.

Debatten om brudöverlämning är både smått löjlig och extremt förutsägbar. I grund och botten handlar den om något vi alla känner till men inte alltid vill erkänna – vi lever i ett patriarkalt samhälle. Ja, brudöverlämning är en del av ett patriarkalt system, men att fastna i just denna lilla del av bröllopstraditionen är att sätta helt fel fokus. Det är som att försöka lösa ett strukturellt problem genom att slå på en symbolisk detalj, istället för att ifrågasätta helheten. Hela traditionen med äktenskap, om man nu ska sätta på sig sina feministiska glasögon, är grundad i en syn på kvinnor som undermåliga. Äktenskapet har historiskt sett handlat om att göra kvinnan juridiskt underställd mannen. Brudöverlämning är bara en liten rest av det större systemet som en gång var designat för att kontrollera kvinnors liv. Det ironiska är att vi idag, i vår moderna tid, har börjat hylla äktenskapet som en av de mest romantiska och eftersträvansvärda handlingarna i livet, trots att dess rötter är så djupt rotade i kvinnoförtryck.

Missförstå mig inte – jag är inte emot att folk gifter sig. Men när man börjar analysera debatten om brudöverlämning på djupet, inser man att det är mycket större frågor som borde diskuteras. Är det verkligen brudöverlämningen som är problemet? Hade vi haft ett stort strukturellt problem där kvinnor kände sig tvingade att bli överlämnade, då hade det varit en annan sak. Men det finns inget sådant krav i dagens samhälle, bortsett från de sociala förväntningarna på kvinnor att gifta sig. Och ja, det finns en social press, men ingen juridisk eller samhällelig tvingande faktor som gör att kvinnor måste gå den här vägen. Det här gör hela debatten kring brudöverlämning löjlig. Om ett politiskt parti hade föreslagit ett lagstadgat krav på att kvinnor skulle överlämnas vid altaret, då hade vi haft en stor anledning att diskutera det. Men som det ser ut nu handlar det om personliga preferenser, och varför ska någon annans åsikt gå före brudparets egna önskningar? 

Titta på exemplet med kronprinsessan Victoria. När hon ville att hennes far skulle överlämna henne vid altaret möttes hon av en mur av präster som avrådde henne från detta. Trots allt lyckades hon ändå få sin vilja igenom, och bra för det! För varför ska någon annan än brudparet och vigselförrättaren ha något att säga till om i detta? Det är deras ceremoni, deras dag, och deras beslut. Jag vill inte att någon, oavsett om det är kyrkan eller feminister, ska tvinga folk åt det ena eller andra hållet. Vill vi bryta ner äktenskapstraditionen ur ett feministiskt perspektiv, då måste vi se på hela konceptet och inte bara den symboliska överlämningen. Visst kan jag köpa den traditionella delen av bröllopet, där vi firar kärleken med våra nära och kära. Det är en vacker ceremoni. Men den juridiska delen? Den kan vi skrota med en gång. Ett samboavtal är betydligt mer rimligt och bättre anpassat för moderna parrelationer. Äktenskapet som juridisk institution är en föråldrad kvarleva som vi borde ha lämnat bakom oss för länge sedan.

Den nya tradition vi skapar kring äktenskap idag är vacker på sitt sätt. Men vi måste vara vuxna nog att inse att även denna har sina problem. Statistiken talar sitt tydliga språk: många äktenskap håller inte, och det är dags att vi börjar se på denna institution med klara ögon, snarare än genom ett romantiskt skimmer. Om vi verkligen vill skapa en jämlik tradition, måste vi börja från grunden. Gör om, gör rätt.