Nu kommer jag ut som vänsterradikal

Jag tror jag gått och blivit vänster. 

Foto: Olivia Lindroth Steinwall

Fast egentligen inte. Jag längtar ännu efter sänkt skatt, fri hyressättning, och avskaffat monopol. Jag är ännu ett barn av Allianstiden; ännu samma person som alltid sagt att jag är liberal i första hand, borgerlig i andra, och centerpartist i tredje. Jag bekänner inte min tro till någon “wokerörelse”, och jag skulle hellre sätta mig på glödande kol än på en stol öronmärkt för mitt kön. 

Därför kommer insikten som en käftsmäll: Kära högern, jag är besviken. 

Min komplicerade relation till min egen politiska hemmaplan är egentligen inget nytt. Jag minns Ung Allians-dagarna på västkusten, när killarna i sammanhanget inte ville kalla sig feminister. Feminism, enligt dem, är ett vänsterbegrepp. 

En typisk så kallad ‘self-report’, kände jag. Erkänner ni då, ville jag fråga, att högern varit ganska kassa på att stå på kvinnornas sida? Med tanke på att liberalfeminismen inte sällan ses som orginalfeminismen, och att det var fina gamla Folkpartiet som tog strid för rösträtten, är det rent ut sagt pinsamt om vi ändå låtit vänstern få patent på begreppet. Dessvärre verkar det ligga något i det: Personer som röstar rött identifierar sig i större utsträckning som feminister, jämfört med de som föredrar Tidöpartierna eller Centerpartiet. 

Idag är feminist-begreppet inte kontroversiellt i mina kretsar. Under min tid i politiken har jag dock sett debatter kring andra termer följa samma mönster: Antirasist är en vänsterbegrepp. Intersektionalitet är ett vänsterbegrepp. Klass är ett vänsterbegrepp. Vi är överens om att fler män borde ta sitt ansvar och att rasism är dåligt, men rynkar på näsan så fort någon pratar genuspedagogik eller postkolonialism. För att inte tala om hur stressade ni blir när jag nämner ord som androcentrism. 

Högern har en tanke här. En av de finaste som finns: En berättelse om individen, och en övertygelse att jag som individ är mer än summan av de grupper jag tillhör. Tanken är god, och i högsta grad liberal. Problemet är att individen oundvikligen är en del, och en produkt,

av de strukturer den befinner sig i. Jag tänker på ett Margaret Atwood-citat: “A rat in a maze is free to go anywhere, as long as it stays inside the maze.” 

Vänstern vill riva labyrinten, även om råttan blir mos på kuppen. Högern stirrar sig blinda på råttjäveln, och tycker att den får skylla sig själv om den nu fortsätter springa runt i cirklar. Att ens titta på labyrintens konstruktion vore att föröva råttan dess identitet som egen individ och dess rätt att springa vart den vill. Typ. 

Så vi vågar inte riktigt titta. När jag hör högern säga att de inte tar exempelvis genusvetenskap för vad det är – det vill säga, en vetenskap – har jag tyvärr svårt att ta det på mer allvar än jag skulle göra om en sosse sa att de inte köper nationalekonomi som koncept. Båda fälten bygger på en bred skara teorier, varav många motsäger varandra, och hela poängen är att pröva dem tills de blir mer eller mindre trovärdiga. Att prata om sociala strukturer (ett annat begrepp som verkar skrämma en del) verkar få många att stänga av helt och hållet, trots att de beskriver mängder av mönster och fenomen som gång på gång observerats i empirin. 

(Som parentes kan nämnas att jag på samma sätt ständigt behövt påminna högern om att ett patriarkat enligt sin definition är något vi lever i oavsett vad man tycker om ordet. Jag blir sugen på att dra alt-rightarnas favoritparoll: Facts don’t care about your feelings.) 

I grunden upplever jag att högern bär en nervositet kring de vänsterassocierade begreppen. Vi är rädda för att ett erkännande av strukturer utanför individen på något sätt skulle rasera hela vår världsbild och således göra våra politiska ställningstaganden illegitima. Lite som att Sverigedemokraterna sällan pratar om våldsbejakande högerextremism, eller att vänsterpartister får panik så fort de ser en Lafferkurva. Man är väl rädd att jag i sekunden jag börjar prata om det ojusterade lönegapet genast kommer förvandlas till Gudrun Schyman och propagera för mansskatt. 

För om vi erkänner kollektiva problem, kan vi då motsätta oss kollektivistiska reformer? Det för mig till det feministiska dilemma till skärseld jag själv behövt gå igenom: Kan vi med gott samvete se alla problem som finns på gruppnivå, och ändå motsätta oss vänsterns radikala åtgärdsförslag? Jag förstår att det för många av oss är mer bekvämt att falla tillbaka på Buschs retorik om att inte offra flickor vid radikalfeminismens altare. I faktiska reformförslag

har liberaler en begränsad verktygslåda, om man inte vill slänga pengar på problemet eller göra ingrepp på den personliga friheten. 

Politik handlar om lagstiftning, budget och prioriteringar – men också om retorik, idéer och fakta. Tanken bakom den här texten vaknade under en talarkväll då liberalfeminismen lyftes som motpol till den intersektionella. Men intersektionalitet är varken en ideologi eller en reformagenda. Det är ett analytiskt perspektiv. Precis som att jag som kvinna löper statistiskt högre risk att få pissig pension, bli utsatt för övergrepp, och utveckla sjukdom till följd av undertryckt ilska, kommer jag också ha en helt annan upplevelse av kvinnoskapet än hon som är vit, trans, eller rullstolsburen. Inget av detta förändras för att ni ser mig som en individ utöver mitt kön, eller får en ‘ick’ av begreppet intersektionalitet. 

Jag skriver den här texten för att jag menar att retoriken och idéerna spelar roll. Hur vi pratar om sakers tillstånd spelar roll. En jobbig del av det jag beskriver som min egen radikalisering har varit insikten om att min politiska sfär inte alls är ett ‘safe space’. Egentligen har jag nog inte alls gått och blivit vänsterfeminist – känslan kommer från de reaktioner jag får av min omgivning, i diskussioner som inte alls handlar om reformer eller särlagstiftning. Det är i diskussioner som handlar om världen och våra upplevelser av den. 

En vän från LUF frågade mig nyligen: Varför ursäktar du dig alltid när du delar med dig av dina feministiska analyser? 

Svaret lyder: För att jag ser hur ni tittar på mig. Jag har sett mig omkring bland de (främst män) jag antagit vara på min sida, och min största sorg är insikten att jag inte längre ser särskilt många av er som allierade. Jag skulle inte ha ett dugg ont av att ni tycker annorlunda – min frustration ligger i att ni inte ens förmår er att argumentera emot. Ni skrattar åt mig, eller så är ni tysta. Ni verkar överens om att feministisk snöröjning är ett tramsigt påfund, men ingen av er kan förklara för mig vad feministisk snöröjning är, eller varför ni är emot det. 1-0 till vänstern. Tyvärr. 

Jag har vant mig vid er ‘Oh god, here she goes again’-ton, och skämtar själv bort det, så att ni slipper. Eftersom jag själv har högeröron, hör jag precis hur jag låter i era. Det är inte vänstern som har radikaliserat mig, det är ni.

Jag tror på högerfeminismen, men önskar att högern var bättre på att vara feminister. För att inte tala om att när det väl ska pratas feminism, i någon form som helst, presterar högermännen monumentalt sämre än vänstermännen. Ofta är ni inte ens närvarande. Det är inte märkligt att unga tjejer rör sig vänsterut. Var bättre allierade, få andra resultat. 

Jag erkänner att jag också brukade tycka att genusdebatten var avtändande, men insåg snart att min avers var baserad på känslor och högerliberalt grupptänk, snarare än egentliga argument och resonemang. Jag vill uppmana er att utmana er rädsla. Ifrågasätt er kräkreflex. 

Eller kom för att bråka, så visar ni åtminstone att ni har något att säga. 

Högern måste sluta vara så skraj för att formulera ett problem utan att genast ha ett svar. Visst spelar handling större roll än ord, men argumenten för vårt förhållningssätt är lätta att punktera när vi inte klarar att erkänna ett mönster. Liberalism handlar, bland mycket annat, om en tro på att politiker inte kan lösa alla samhällets fel och brister. Det betyder inte att vi måste sätta skygglappar för ögonen, eller cherry-picka de delar av verkligheten som passar våra resonemang. Det är fint att vi ser individen före gruppen, men klarar vi inte av att se båda är jag rädd att vi inte är individualister, utan bara lider av bristande analysförmåga. 

Jag lovar att slåss på feminismens interna barrikader för att bevisa att högern har bättre lösningar, och lika stort engagemang, för kvinnornas sak. Min älskade höger, jag önskar att ni ville hjälpa till. 

Annars erbjuder jag gladeligen mig själv som offer vid radikalfeminismens altare.