Natten är kommen för svensk borgerlighet

Alliansens och svensk borgerlighets framgångssaga grundade sig på en framtidsoptimism och en politik utformad för individen. De dagarna är sedan länge förbi och idag blåser andra vindar. Nu vänder sig istället regeringspartierna mot individen i och med förslaget om Chat Control.

Foto: Frankie Fouganthin

Den 30:e augusti 2004 samlades partiledarna för Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet hemma hos Centerpartiets partiledare Maud Olofsson. På hennes gård i Högfors skulle man visa upp svensk borgerlighets nya satsning för att bryta Socialdemokratins hårda grepp om regeringsmakten. ”Allians för Sverige” hette det på den tiden och bestod i praktiken av en rad arbetsgrupper där alla deltagande partier skulle medverka för att hitta gemensamma programförslag för politik på nationell nivå. Jobbskatteavdrag, minskade arbetsgivaravgifter för småföretag och allmänt färre regler för företag stod på agendan och svensk borgerlighet badade i solljuset från den ljusare framtid som låg för dem. Nu är det 20 år sedan den där dagen i Högfors. Det politiska landskapet ser radikalt annorlunda ut och den framtidsoptimism som fanns är som bortblåst. Istället har tre av de forna Allianspartierna rört sig åt det motsatta hållet. Det har skett i små steg och vissa partier höll emot den totalitära dragningskraften längre än andra. Icke desto mindre har solen, som länge varit i skymning, nu tillslut försvunnit bakom horisonten i och med justitieutskottets slutgiltiga beslut om Chat Control. 

Jag ska erkänna att jag har hållit ut hopp om en möjlig återförening för Alliansen nästan genant länge. Lite likt hur en hjärtekrossad tonåring övertygar sig själv om att den där gamla flickvännen bara träffat en ny dålig partner och att om det blev som förr kunde allt bli bra igen. Men i sådana lägen är det bäst att lyssna till Maya Angelous ord: ” När någon visar dig vem de är, tro på dem första gången". Nu måste till och med jag själv erkänna att samtliga regeringspartier gett oss flera chanser att se vilka de verkligen är. Allt från att patrullera gatorna med militärer, en farligt stram migrationspolitik och nu, det som utgjorde en form av spik i kistan för egen del, ett slutgiltigt ja till förslaget om Chat Control. En dödsdom för privat digital kommunikation för alla medborgare i Europeiska unionen. 

Inför valet till Europaparlamentet var alla partier utom S (som skrev förslaget) tydligt emot Chat Control. Trots detta röstade M, KD, L och S ja till förslaget vid två tillfällen i justitieutskottet. Således kommer Sverige att rösta ja till förslaget när det behandlas på ett av EUs ministerrådsmöten. Därefter väntar behandling i Europaparlamentet där man ibland kan sätta lite hopp till parlamentarikerna att agera självständigt från partierna. Det är dock ett litet hopp och ingen större vikt bör läggas vid det 

Egentligen finns det ingen poäng med att gräva ned sig i Europeiska Unionens långdragna processer utan istället bör vi rikta vårt fokus mot vad detta innebär på hemmaplan. Skulle förslaget passera alla instanser så kommer det ändå att dröja länge innan det träder i kraft. Men till dess så kan vi konstatera att en rejäl attitydförändring har skett inom svensk politik. Under hela debatten kring Chat Control har det varit avsevärt svårt att få tag på representanter som är villiga att faktiskt försvara sin ståndpunkt inför media i sällskap av motdebattörer. Politiker har alltså inte känt något särskilt ansvar att visa upp sig och göra sig själva tillgängliga för ansvarsutkrävning. Istället har man duckat intervjuer, debatter och panelsamtal likt proffsboxare som duckar för slag. Skygglapparna är på, full fart framåt. 

Som privatperson måste jag erkänna att jag känner mig lite sviken. Jag bekänner mig lyckligen nog inte till något av de partier som svängt sedan valet, men ignoransen för demokratins grundpelare lägger en tung sten i magen hos mig. Stenen i sig består av flera delar. Den byggs upp av en rädsla för vilka vidare inskränkningar på individens privata sfär som kan rättfärdigas i brottsbekämpningens namn. Vidare finns en oro för de minoriteter runt om i Europa som använder krypterad kommunikation för att undvika de statsmakter som ämnar förtrycka dem. Den bakdörr som nu byggs in i chattapparna medför en port in i alla telefoner i hela unionen. Hur stora säkerhetsåtgärder man än vidtar finns den fortfarande där. Främmande makter kommer ha stort intresse av att få tillgång till den, inte för att kunna stoppa sexualbrottslingar utan snarare i syfte att förfölja invånare i exil, minoriteter och visselblåsare som hjälper journalister. Även inom unionen finns stater som jag personligen inte känner mig helt bekväm med att ge tillgång till den här massövervakningsteknologin. Det är ett svek mot alla utsatta grupper inom vår union.

Sverige har länge ansetts vara en demokratisk föregångare i världen. Något av ett exempelland för andra att se upp till. Den första nedskrivna tryckfrihetsförordningen stiftades här år 1766. Under 1900-talets andra halva var Dag Hammarskjöld generalsekreterare för Förenta Nationerna och arbetade för fred och demokrati i Afrika. Olof Palme lade stor vikt vid att hjälpa länder med sämre förutsättningar (vilket även tog sig form i en kontroversiell relation med Kubas forna diktator Fidel Castro). De demokratiska principerna har varit svenska kärnvärden och något att vara stolt över. Grundläggande för alla dessa principer är att all makt utgår från folket. Folket ska också vara fredade från statlig interventionism i så stor utsträckning som möjligt. Med den hållning som nu antagits så frångår regeringen dessa kärnvärden och grundläggande principer. Sverige går med det från att vara en föregångare till bara en i mängden av de länder som fallit för det auktoritära trycket från höger. 

Det kommer att ta tid för svenska makthavare att bygga upp det förtroende som tidigare har placerats hos dem. Att agera nyttig idiot åt Orban, Erdoğan eller Khomeini är aldrig en bra look. Att vi ska behöva lita på andra länders demokratiska ryggrad när vår egen sviker är inte värdigt den demokratiska fyrbåk som Sverige aspirerar till att utgöra. I och med släckandet av denna fyrbåk släcks även hoppet för en enad borgerlighet inom en snar framtid. Genom att rösta på Socialdemokraternas förslag har man inte bara fördömt Europas medborgare utan även sin egen relevans som giltigt regeringsalternativ i alla andra konstellationer förutom den nu sittande. Svensk borgerlighet är död, och det var M, KD och L som dödade den.