Frihet är det bästa ting

Ett konstant ifrågasättande av förbud och en tro på människors egna förmåga har format Viktor Skogsbergs ideologiska övertygelse. Men hur ska dessa övertygelser utgöra grunden för samhället vi vill leva i?

Foto: Pixabay

”Förutsättningen för frihet är skepsis”. Det sade den berömda franska filosofen Charles-Louis de Secondat Montesquieu. Även om jag inte gottade ned mig i fransk filosofi från tidigt 1700-tal i början av tonåren så har just den tanken alltid funnits där. Ett konstant ifrågasättande av varför jag inte fick lov att göra vissa saker, många gånger till lärares, föräldrars eller andra vuxnas stora frustration. Nu i efterhand förstår jag deras känslor till fullo. En lärare har inte alltid tid att förklara för en uppkäftig tolvåring varför just den femte stolen som flyttas till ett bord är otillåten även om de fyra som ställdes där av hans kompisar innan var helt okej. Det har alltid varit min bestämda åsikt att förbud måste motiveras i fler led än ”för att jag säger det”. 

Trots att jag nu förstår varför alla regler inte kan motiveras för varenda unge som vill vara motvalls så finns det fortfarande en känsla av stolthet när jag tänker tillbaka på det. Jag väljer att tolka in just det som Montesquieu sade i mitt agerande. Den som känner mig vet att jag har varit politiskt aktiv länge. Självklart har mitt nu drygt sexåriga engagemang i ett politiskt ungdomsförbund format mycket av min ideologiska person. Jag vill dock trots detta hävda att jag fortfarande lyckats utveckla en någorlunda egen ideologisk profil.

Förutom Montesquieus ord grundar sig många av mina ideologiska ställningstaganden i varje människas egna inneboende förmåga att ta hand om sig själv. Den tron har också ett motsatsförhållande gentemot vad jag anser om statens förmåga att ta hand om varje människa. Jag tror inte att det finns två människor som är varandra helt lika och således kommer generella bestämmelser om vad du får och inte får göra slå helt olika mot deras respektive lycka. Därför menar jag att varje människa bör i så stor grad det är möjligt lämnas att forma sitt eget liv så som hon vill. 

Denna tro på människors inneboende förmåga måste dock anpassas lite till en värld som innehåller människor helt utan inneboende förmåga att förverkliga sig själva på det sätt jag beskriver tidigare. Det är inte min mening att dessa människor ska lämnas att ta hand om sig själva bäst de kan, trots deras oförmåga att göra just detta. Anledningen till deras brist på egen agens är i sammanhanget irrelevant. Denna grupp människor är så pass diversifierad att det inte går att ge dem en gemensam nämnare annan än deras oförmåga att se till sina egna behov. Dessa människor kan vara svårt sjuka eller gamla. Det kan vara medfödda sjukdomar som fångat dem utan handlingsförmåga i hela sitt liv. Även barn kan till viss del räknas till denna grupp, åtminstone de barn som är så pass unga att de inte ännu utvecklat förmågan att göra avvägda val.

För dessa måste det finnas ett socialt skyddsnät. De i gruppen som har förmåga att finansiera skyddsnätet bör till viss mån göra det men man måste acceptera att det sker en omfördelning av resurser från de med förmåga att kontrollera sitt liv i högre grad. Denna omfördelning bör vara tillräcklig för att ge de minst gynnade människorna en skäligt god tillvaro men inte så omfattande att den tar bort incitamenten för de som är nettobetalare till skattesystemet att göra karriär. Detta har egentligen två skäl. Dels anser jag det vara omoraliskt att ta mer än nödvändigt från någon individ. Dels är det inte till de minst gynnades fördel att ta bort de incitament som driver nettobetalare. Om den grupp som finansierar hela det sociala skyddsnätet inte längre har incitament att fortsätta jobba så kommer inbetalningarna till det sociala skyddsnätet att minska på längre sikt och på så sätt påverka de redan mest utsatta negativt. 

Dessa två principer, skepsis gentemot auktoriteter och tro på individens förmåga, anser jag bör utgöra grundpelare i ett fritt demokratiskt samhälle. Då kommer vi att skapa en tillvaro som varje individ kan anpassa efter sitt eget tycke, utan en stat som ska vara med och leka glädjedödare. Det går av uppenbara skäl inte att redogöra för alla tänkbara möjligheter där dessa principer skulle vara ofördelaktiga att tillämpa. Därför lämnar jag en uppmaning om att se dessa principer mer som riktlinjer snarare än huggna i sten. Det enda som alltid kan vara sant är att alla individer bör sträva efter frihet, för det är friheten som är nyckeln till lycka. Som avslutning vill jag lämna er med följande ord från den svenska 1400-tals biskopen Tomas Petterson och hans frihetsvisa. 

Frihet är det bästa ting,

är sökas kan all världen omkring,

den frihet kan väl bära.

Vill du vara dig själver huld,

du älske frihet mer än guld,

ty frihet följer ära.

Jag råder dig nu, hav frihet kär,

om du kan märka var frihet är,

hon är ej god att mista.

Frid och frälse drager hon hem,

hugnad och glädje allom dem som skylas under hennes kvistar.