I’m just Ken
Killräckliga killar och Duktiga flickor är en del av vår vardag. Men att ursäkta killar med att de är ”killräckliga” är att förstärka en skillnad i kravbilden på de båda könen. Istället har vi ett ansvar att hjälpa de duktiga flickorna och balansera bördan de båda könen tar på sig.
Foto: Julee Juu
Margot Robbies Barbie från 2023 var ett kulturfenomen redan innan den släpptes på bio. Den är ganska långt från de dåligt animerade barbiefilmer jag och min syster tittade på under tidigt 2010-tal. En av de stora snackisarna direkt efter premiären var dock Ryan Goslings musikalnummer ”I’m just Ken” där han kämpar med en bristande känsla av syfte utan Barbies bekräftelse. I slutet av filmen bär han en tröja där det står ”I am kenough”. Ögonblicket innebär ett cirkelslut för Ken som nu förstått att han räcker som han är. Begreppet ”kenough” fick snabbt fäste i internetkulturen och användes snart för att beskriva de män som ”bara försöker så gott de kan”. Översättningen ”killräcklig” anammades snabbt därefter. I grunden tror jag att dessa begrepp kommer ur en välmenande tanke men jag kan inte annat än tänka att de kanske bara är ännu ett sätt att sänka ribban för det ena könet och förvänta sig att det andra ska hantera det som blir över.
Motsatsen till ”den killräckliga killen” kallas ofta för ”den duktiga flickan”. Begreppet används flitigt inom uppsatser och personliga blogginlägg såväl som i utgivna böcker. Här kan nämnas särskilt Birgitta Ohlssons ”Duktiga flickors revansch”. Begreppet kommer från en skev kravbild på högpresterande kvinnor kontra deras manliga motsvarigheter. En kvinna behöver enligt den tanken prestera mycket mer för samma erkännande som en man i samma position. För de flesta av oss är det inte svårt att hitta exempel på detta i vår närhet. Under min tid i svenska skolsystemet har tjejer som lägger till synes varje vaken timme på plugg eller träning hyllats mycket mindre än killar vars främsta prestation ibland var att de kom i tid till skolan varje dag. I stället har lärare beskrivit dem som just ”duktiga flickor” och tyckt att det var tillräckligt med beröm, man vill ju inte att de ska bli självgoda.
Inom den svenska ungdomsrörelsen finns de överallt. Scoutkårer, ungdomsförbund och fotbollsklubbar står alla på duktiga flickors axlar. Det är ingen överdrift att svenska föreningslivet hade varit oigenkännligt och utan tvekan till sämre om de duktiga flickorna också nöjde sig med att vara ”killräckliga”. ”Vad är problemet med detta?” frågar du då? If it ain’t broke och så vidare. Och det kan till synes vara ett system som fungerar, på kort sikt och på orättvisa grunder. I det långa perspektivet kan konstateras att många ”duktiga flickor” ganska snabbt bränner ut sig eller drabbas av andra problem med psykisk ohälsa. En person som hade potentialen att bidra till en rörelse, arbetsplats eller klubb under många år försvinner i stället efter bara en kort stund. Ofta ersätts hon med en ny ”duktig flicka” och den onda cirkeln börjar om.
I en perfekt värld finns varken ”duktiga flickor” eller ”killräckliga killar”. Där mäts alla efter samma måttstock. Därför ska vi inte normalisera uttryck som tjänar till att göra motsatsen. Om det nu skulle vara några ”killräckliga killar” som ryser vid tanken på att behöva börja prestera snarare än att glida runt på en räkmacka så önskar jag er bara lycka till, förändringen kommer sakta men säkert oavsett om ni vill eller inte.
