Hårdare tag mot 14-åringar kommer inte stoppa sprängningarna

Det ekar tomt. Socialdemokraterna vill göra hela södra Stockholm till en visitationszon, och ingen verkar vilja sätta ner foten och säga nej. Ingen ifrågasätter, ingen värnar den personliga integriteten, ingen står fast vid liberala principer om rättssäkerhet. Vi ser en utveckling där populismen från både höger och vänster styr politiken och där politiker kastar ur sig förslag som i praktiken inte kommer att minska brottsligheten.

Foto: Aron Jager

Det är ett häpnadsväckande hyckleri att Socialdemokraterna, som så sent som förra året kritiserade regeringens och Sverigedemokraternas förslag om visitationszoner som ineffektiva och integritetskränkande, nu själva vill ta det ännu längre. När Gunnar Strömmer och regeringen först föreslog visitationszoner, lyfte Socialdemokraterna fram riskerna med diskriminering, brist på rättssäkerhet och att åtgärden saknar stöd i forskningen. Nu, när sprängvågen eskalerar och trycket på att ”göra något” ökar, väljer Socialdemokraterna att driva samma typ av symbolpolitik – fast ännu mer extremt. Att föreslå att hela södra Stockholm ska bli en visitationszon är inte bara en panikåtgärd, det är ett svek mot de principer man påstod sig stå upp för när det var regeringen som la liknande förslag.

Det enda motståndet från justitieminister Gunnar Strömmer tycks vara att det inte är politikers uppgift att styra polisens arbete. Vilket i sig är intressant med tanke på deras “brottsbekämpande politik”. För att själva idén om visitationszoner skulle vara ett problem? Nej, där är Strömmer och regeringen helt på Socialdemokraternas linje. Det säger mycket om tillståndet i svensk politik just nu – ingen vill stå för en långsiktig lösning, ingen vågar vara den stadiga rösten som säger nej till ineffektiva och rättsosäkra förslag. Istället tävlar man om vem som kan föreslå de hårdaste tagen, trots att man för bara ett år sedan argumenterade emot. Det är en farlig väg att gå när principer slängs ut genom fönstret så fort det blåser hårt.

Forskningen stödjer inte visitationszoner som en effektiv metod för att minska kriminaliteten. Erfarenheter från andra länder visar att effekten är ytterst begränsad, samtidigt som riskerna är stora. Förtroendet för polisen kan urholkas när vissa grupper, särskilt minoriteter och ungdomar, blir oproportionerligt utsatta för kontroller.

Men istället för att ta till sig av forskningen verkar det viktigare för politiker att visa handlingskraft. Vi ser det med dagens regering, som trots sina "hårdare tag"-åtgärder inte lyckas stoppa kriminaliteten. Skjutningarna har visserligen minskat, men nu exploderar Sverige – bokstavligen. Sprängningarna eskalerar, och regeringens svar är att vilja låsa in fler barn. Justitieministern påstår att hårdare tag mot unga är vägen framåt, trots att forskning och erfarenhet pekar på motsatsen. Danmark har prövat att sänka straffmyndighetsåldern och sett att det leder till att fler unga återfaller i brott, samtidigt som det blir svårare för dem att bryta den kriminella banan. Åtgärden har visat sig vara ineffektiv, och de negativa konsekvenserna väger tyngre än de eventuella fördelar man hoppades uppnå. Brottsoffren själva har sagt att de inte tror på dessa metoder – de ser istället att samhället har misslyckats med att skydda barn från att dras in i kriminalitet från början.

Där ligger det verkliga problemet. Socialtjänsten har för lite resurser, skolor saknar tillräckligt med utbildad personal och många föräldrar står maktlösa. Politiker har under åratal prioriterat ned förebyggande insatser och nu ser vi resultatet. Att skicka fler poliser för att visitera ungdomar kommer inte att rätta till de skador som redan skett.

Ulrika Liljeberg (C) sa det väl i debatten mot Gunnar Strömmer: barn ska inte sitta i fängelse, de ska sitta i skolan. Det är dags att politiker slutar vända kappan efter vinden och börjar ta ansvar för den politik som faktiskt kan göra skillnad. Visitationszoner är inget annat än en populistisk åtgärd för att ge sken av handlingskraft, och vi bör inte acceptera att politiken styrs av känslostyrda utspel istället för av fakta och forskning.