Kulturen måste frigöras

Ett fritt samhälle kräver en fri kultur. Samtidigt vill olika politiska krafter styra kulturen, vilket går rakt emot principen om armlängds avstånd.  Liberala kulturpolitiker riskerar ofta att dra för långt åt det andra hållet och istället förespråka en helt självfinansierad kultursektor, vilket skulle slå ut stora delar av kulturen.  Det är dags att forma en ny liberal kulturpolitik som möjliggör en mångfaldig och levande kultur.

Foto: Verto

Principen om armlängds avstånd växte fram i Storbritannien efter andra världskriget. Istället för att fokusera på innehållet i kulturen skulle man fokusera på skapandet. Idén spred sig till Sverige och har länge varit en hörnsten i den svenska kulturpolitiken. Att säga att vi faktiskt håller armlängds avstånd till kulturen är däremot en överdrift. Ett omfattande offentligt kulturstöd i form av ekonomiska medel i kombination med politisk styrning av kulturinstitutioner har skapat sprickor i hörnstenen. Att hela det kulturpolitiska bygget känns lite svajigt är alltså inte så konstigt när själva grunden är instabil och sprucken. 

Myndigheten för kulturanalys visade 2021 att nästan varannan konstnär anpassat sin konst till politikernas krav. Hos Filminstitutet hävdar 40% av kulturutövarna att stiftelsen brister i idealet om konstnärlig frihet. Det är inte svårt att hitta fall där den konstnärliga friheten faller offer för den svenska kulturpolitiken.

Den konstnärliga friheten, och konstens frihet överlag, är en grundbult i ett liberalt, demokratiskt samhälle. Konsten och kulturen är, och har alltid varit, ett sätt för människor att uttrycka sina åsikter och skildra sin samtid, dåtid och även framtid. Därför är också kulturen ett starkt politiskt vapen. Att bland annat Nazityskland och Sovjetunionen började med att ta kontroll över kulturen är ingen slump. Det var genom kontrollen över kulturen som de kunde fostra befolkningen att bli diktaturens undersåtar. Kultur är ett stort museum av åsikter, och när det bara finns en typ av åsikt är det inte förvånande att den anammas av befolkningen. Nu är inte den svenska kulturpolitiken sovjetisk propaganda, men de lärdomar vi kan dra från förr visar att en fri kultur är kärnan i ett fritt samhälle, och ett kontrollerande samhälle följer ofta av en kontrollerad kultur.

Men hur ska kulturpolitiken se ut? Ska det ens finnas en kulturpolitik? Bara ordet kulturpolitik kan tyckas motsägelsefullt. Idag är kulturpolitiken en tydlig höger-vänsterfråga. Kulturpolitiken är också en tydligt bortprioriterad fråga. De båda statsbärande partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna, har gång på gång släppt Kulturdepartementet till sina mindre regeringspartier, något som är ytterst sällsynt i ett större perspektiv. Kulturdepartementet är i många  länder ett av de mest  eftertraktade departementen och åtgärderna står högt upp på agendan, till skillnad från Sverige. Socialdemokraterna släppte 2014 Kulturdepartementet till Miljöpartiet, ett parti som vid tillfället inte hade någon kulturpolitik och som därför tvingades tillsätta en extern arbetsgrupp för att ta fram en sådan. När kulturpolitiken inte prioriteras blir självklart kulturen lidande. Kärnan i sättet att bedriva svensk kulturpolitik sedan lång tid tillbaka kan närmast liknas med instrumentalism. Kulturen har inte funnits för kulturens skull, utan använts av politiker som ett sätt att nå andra mål. Det är självklart bra att kulturen kan bidra med bland annat tillväxt och integration, men för att ha ett rikt kulturliv måste kulturen i sig stå i kulturpolitikens centrum.

Med pandemin slogs flera konstnärer, kreatörer och institutioner ut. Intäkterna försvann och många blev beroende av ökat offentligt stöd. Scenerna stängdes och man gick miste om såväl ny som gammal publik, och måste nu kämpa för att locka tillbaka publiken. Pandemin visade vad kulturen är beroende av: mottagare för kulturen och möjligheten att skapa kultur.

Möjligheten att skapa kultur kokas ofta ner till ekonomi. För att konsten ska vara fri måste konstnären vara fri, och ingen är fri om den är i en beroendeställning. Svaret på detta har ofta varit att skjuta till offentligt stöd. Sverige har ett av världens mest omfattande kulturstöd. Men det är lätt att glömma att även statliga bidrag skapar en beroendeställning. Det är inte en slump att 46% av alla kulturskapare uppger att de tvingas anpassa sitt skapande efter politikernas önskemål. Gör du inte det blir du av med pengarna. Men vad är alternativet? Idag är kulturen beroende av offentligt stöd, och den kommer till viss del alltid att vara det. 

Motpolen i debatten, som menar att all offentlig finansiering ska försvinna och all kultur bli självfinansierad, skulle innebära en omfattande kulturdöd där de enda överlevande skulle vara den kommersiella kulturen. Dagens liberala och borgerliga kulturpolitik tenderar att se kulturen som vilken annan marknad som helst, men så är inte fallet. En kulturentreprenör, säg en frilansande orkestermusiker, brottas med helt andra utmaningar än en frilansande arkitekt. Att då likställa dessa är som att säga att man ska vattna en gullranka och kaktus lika mycket. Detta skulle självklart inte gå då de behöver olika mängder vatten för att växa och leva. Det finns även stora skillnader inom kultursektorn, vilket innebär att olika områden kräver olika former av stöd. Musiken, å ena sidan, behöver en starkare upphovsrättslagstiftning som säkerställer att upphovspersonen får  den ersättning de har rätt till. Dansen, teatern och scenkonsten behöver, å andra sidan, en starkare grund att stå på för att inte helt försvinna på landsbygd och i mindre städer. Här måste det sättas in lokalt riktade satsningar som möjliggör ett levande kulturliv i hela Sverige. Kultursektorn har också andra förutsättningar än övriga marknaden. Om ett fritt och rikt samhälle ska finnas måste det finnas ett rikt, diversifierat kulturliv där olika röster kan höras och synas i hela landet.

Det kulturpolitiska bygget måste stagas upp. Politikerna måste på allvar börja följa principen om armlängds avstånd till kulturen. Kulturutövare ska inte behöva anpassa sig till politiska krav och önskemål. Kulturpolitikens centrala syfte ska vara att möjliggöra för skapandet av kultur, innehållet ska inte vara något en politiker styr över, för innehållet är upphovspersonens åsikter, tankar och uttryck. Det måste bli lättare för kulturen att få annan finansiering än den offentliga. Anslagsbeviljande organ ska inte vara politiska, likt uppdelningen i universitetsvärlden. Stiftelser ska få ta större plats, där medlemmarna och skaparna kan bestämma över sin kultur med sina pengar. Makten i kulturen ska ligga hos skaparen och Sverige måste lägga om finansieringsmodellen så att den blir mer diversifierad, men samtidigt bibehåller en grundtrygghet från det offentliga. Politiken ska inte detaljstyra innehåll och behandla konsten som en detaljplan. Politiken ska skapa möjligheter för kulturen att blomstra. Kulturen måste frigöras från den politiska styrningen. Ett fritt samhälle kräver en fri kultur.