Separationen av stat och konst – den glömda demokratifrågan
Diskussionen om kulturens finansiering handlar ofta om höger eller vänster, men den glömmer en viktig fråga: konstens frihet. När staten styr kulturen med bidrag och politiska riktlinjer riskerar vi att begränsa det fria konstnärliga uttrycket och därmed demokratin i sig. - skriver Olle Andersson.
Foto: Olle Andersson
Den vanligaste diskussionen om kulturpolitik i dagens debatt är en ekonomisk sådan. Konservativa och socialister, såväl som många liberaler, talar om kultur i termer av summor i en offentlig budget. Mer pengar är lika med bättre kultur och mindre pengar till kulturen är att depravera barn på människorättsstadgade teaterföreställningar. Eller så är mer pengar till kulturen lika med sämre sjukvård, och mindre pengar till kulturen ett knytnävsslag mellan vänsteretablissemangets lysmaskar.
Medan jag absolut kan ta en sida i den ekonomiska debatten om kultur så är den inte den högst relevanta för en liberal. Den frihetliga offensiven mot en statligt finansierad och kontrollerad kultursektor kan inte konsekvent grundas på ören som rullar hit eller dit, däremot desto stadigare på vårt värnande om det fria utbytet av idéer.
Vi måste alla vara överens om att konstskapande och kulturutbyte bidrar med ett enormt värde till vårt samhälle. Ett folk och ett land utan kultur är bara en samling kugghjul i en maskin som snurrar runt och är produktiva i varierande grad. Vi behöver kulturen för att vara människor, vi kan inte finnas utan den eftersom den finns i oss. Detta gör kulturen lika svår att forma och stävja som tänkandet och kreativiteten, men alla auktoritära stater försöker, de måste försöka. Från Mao via Stalin över till Goebbels har kontroll över kultursektorn varit en av hörnstenarna i autokratiseringen av 1900-talens allehanda etatistiska samhällen. Genom att begränsa kulturutbudet begränsade de det fria utbytet av idéer och möjligheten för nya åsikter och strömningar att växa fram. Medan modernistiska konstnärer i amerikas 30-tal tänkte nytt och utmanade gränser såg Hitlerregimen till att varje tysk konstnär övervakades av en nationalkonservativ och antisemitisk Reichskulturkammer. En fri människa som kan måla och sjunga är lika farlig som — och kanske än mer oberäknelig än — en som blott kan skriva och tala.
Men varför svamla om diktaturer? Det är fullkomligt irrelevant för den svenska kulturpolitiska debatten, eller? Vi har ju principen om armlängds avstånd, säger en kulturtant av ordning stolt, och så var problemet löst. Ja precis, “armlängds avstånd” har vi. Men när politiken väl sått ett konstnärligt frö med sin pengapåse, tar ett steg tillbaka och måttar med den där berömda armen, så är det inte alltid som den faktiskt dras undan. I SD-styrda kommuner får inte biblioteken fritt organisera sagostunder, för kommunstyrelsen som tror på folkutbyte tycker också att män som sminkar sig och bär klänning är farliga för våra barn. Bara detta enskilda exempel belyser tydligt grundproblemet med att kulturen till så stor grad är i händerna på politiker, och att det enda hindret som finns för att det ska gå åt fanders är ett löst definierat mantra som kulturmyndigheternas chefer viskar för sig själva innan de somnar för att inte skämmas. Jag håller armlängds avstånd, jag lägger mig inte i den fria och självständiga kulturen…
För den läsare som avfärdar SD-fadäser som en avart vi lätt kan undvika genom att bara sluta rösta på elaka partier, så kommer här lite siffror och slutsatser från myndigheten för kulturanalys – ja, vi har en myndighet som analyserar kulturmyndigheternas myndighetsutövande, vilket vi faktiskt ska vara hyfsat tacksamma för. Kulturanalys har nämligen kommit fram till att det finns tydliga problem med de offentliga bidragen till kultursektorn. Man rapporterar år 2021 att en tredjedel av konstnärer som varit i färd med att söka ekonomiskt stöd från Kulturrådet, Konstnärsnämnden och Filminstitutet i slutändan avstått på grund av en upplevd risk för politisk påverkan på deras konstutövande. Nästan hälften i målgruppen har faktiskt ändrat innehållet i sin konst, eller utförandet av den, för att öka chansen att få stöd.
Varför det ser ut så här gör sig uppenbart av hur ansökningsprocessen och myndigheternas profiler ser ut. De frågar exempelvis öppet om hur konstnären inkluderar mångkulturalism, jämställdhet och HBTQ-främjande i sin konst. Dessa är inte formellt sett några krav, men uppfattas så av den övervägande majoriteten av de sökande konstnärerna. Detta är värden som vissa svenskar tycker om, som tveklöst kan vara bra för samhället att främja, men i ett fritt kulturellt landskap ska Lars Vilks ha samma chans till stöd som Elisabeth Ohlson Wallin. En demokratisk politiker ska givetvis ge HBTQ-personer och etniska minoriteter samma fri- och rättigheter som majoritetsbefolkningen, det bestrider jag inte för en sekund. Det ingår däremot inte i dennes grundlagsstadgade uppdrag att dreja det politiska samtalet genom kulturell ingenjörskonst med motivet att få fler väljare att stötta deras projekt — det är per se en inskränkning av det öppna demokratiska samtalet.
Det står alltså svart på vitt att det skapas skadliga incitamentsstrukturer av de statliga kulturbidragen. Samma problem återfinns i regional och kommunal styrning till institutioner som museer, operor och teaterhus, som alla måste förhålla sig till vissa politiskt laddade riktlinjer. Vissa ser detta som ett nödvändigt ont för att konstnärer ska få försörjning och kunna verka. Själv anser jag att kvalitativa värden går över kvantitativa i sammanhanget. Svenskt kulturliv blir inte starkare och rikare ju fler som arbetar inom det eller av att en procent av varje kommunal byggbudget går till statyer. Det blir starkt och rikt av att starka och idérika individer med talang ovillkorligt får utlopp för sitt skapande. Detta infrias inte av dagens kulturpolitiska paradigm.
Skattepengar är alldeles för fin råvara för att kastas bort till höger och vänster utan kontrollmekanismer. En politiker är alldeles för politisk för att låta en på silverfat serverad möjlighet att tycka och påverka glida mellan fingrarna — detta måste man inse om man ska vara en bra makthavare. För den konstnär som vill trotsa paradigmen och försöka klara sig utan statens hjälp är motvind att vänta. Det är en välkänd klassisk-liberal sägning att ju större stat desto mindre individ, vilket är ytterst applicerbart i kultursektorn.
När skattetrycket ligger på över fyrtio procent och staten har tagit på sig uppdraget som samhällets främsta mecenat så krymper utrymmet för näringsliv, privatpersoner och företagsamma konstnärer att agera utan inblandning av statens hand. Enligt en rapport från den amerikanska kulturmyndigheten NEA korrelerar donationer till kultursektorn positivt med årsinkomst, vilket också är sant för välgörenhet i stort. Mer pengar i individens plånbok leder till större kapacitet att ge – beskattas halva plånboken bort så får det naturliga konsekvenser för privatpersoners frivilliga bidrag till kultursektorn. Den privata finansieringen av kultur genom stiftelsedonationer och sponsringar är också minimal i Sverige jämfört med den offentliga sektorns utgiftsbelopp på området. Skattetrycket och kulturpolitiken tränger undan mångfalden som behövs för finansieringen av en blomstrande konstnäring.
Med flera olika finansiärer inom kulturen, såväl vinstdrivande näringslivsaktörer som privata stiftelser, konnässörer, och arbetare med några slantar över i slutet av månaden, så finns en större bredd av intressen representerade. Problemet är alltså inte i sig den statliga finansieringen utan vad den tillintetgör, hur den förvrider konstskapandet och landets kulturliv. Tyvärr så måste staten och byråkraten backa för att penseln ska få rätt svängrum och kameran rätt ljusintag. För att armlängds avstånd ska betyda något så behöver armen huggas av.
Sammanfattningsvis bör en frihetlig kulturpolitik inte syfta till att främja en politisk agenda i samhällsdebatten genom inofficiella krav på uttryck av värderingar bland konstutövare och kulturinstitutioner. En frihetlig kulturpolitik bör inte ha som mål att fler dansare ska ha jobb eller att fler statyer ska ut i det offentliga rummet — detta saknar helt kulturellt egenvärde. En frihetlig kulturpolitik bör syfta till att ge alla och envar möjligheten att infria sin — inte Centerpartiets, Sverigedemokraternas eller Vänsterpartiets — konstnärliga talang och vision i ärligt sammanhang på fria villkor.