När, inte om.

Rymden precis ovanför vår atmosfär fylls snabbt med satelliter i omlopsbana. Men vad händer när sk rymdkskrot från dessa satelliter susar runt jorden i mängder? Muttrar och bultar mindre än en decimeter färdas i enorma hastigheter och är nästan omöjliga att hålla koll på. Vilken fara utgör de för en värld som blir mer beroende av fungerande satelliter för var dag som går? Vad innebär det för vår framtida möjlighet att utforska rymden. Det skriver Hillevi Bengtsson om i detta numret av Verto. 

Foto: Hillevi Bengtsson

Du står i kön på ICA för att betala för ditt snus och din nocco innan du ska vidare till en kompis sommarställe. Kön rör sig långsamt framåt tills den plötsligt stannar. Kortterminalen fungerar inte, eftersom en satellit flera kilometer ovanför dig just har blivit förstörd. En bit rymdskrot, bara 5 centimeter i diameter, har kolliderat med satelliten och orsakat total förlust av dess funktionalitet. År 2040 tros det finnas över 100 000 satelliter som kretsar runt vår planet. Vi är redan idag beroende av dem för GPS, väderprognoser, telefonkommunikation, datatrafik och mycket mer. I takt med att fler elektroniska enheter utvecklas kommer vårt beroende av dessa satelliter att öka – och därmed också vår sårbarhet. I rymden lurar ett växande hot: svärmar av rymdskrot. Kessler-effekten, en teori utvecklad av astrofysikern Donald J. Kessler, 1978, beskriver ett skrämmande scenario. När rymdskrot kolliderar med andra objekt i omloppsbana, skapas ännu fler bitar av skrot. Detta leder till en dominoeffekt där mer och mer skräp sprids i rymden, och fler kollisioner blir oundvikliga. Kessler förutsåg en framtid där vår rymd blir allt mer kaotisk, med skräp som fortsätter att cirkulera runt jorden i århundraden. För att förstå kraften i dessa kollisioner, tänk dig två bilar som kolliderar i 28 000 km/h. Den enorma mängden energi som frigörs skulle skapa otaliga små fragment – samma sak händer i rymden och driver på Kessler-effekten. Allt fler kollisioner sker i takt med att vi placerar fler satelliter i lägre omloppsbanor, nära jorden. Fördelen med dessa banor är snabbare och bredare kommunikation, samt enklare och billigare uppskjutningar. Men priset vi betalar är ett trångt och farligt utrymme runt vår planet.

2009 inträffade en kollision mellan en amerikansk och en rysk satellit, med en hastighet på 11,6 km/sekund. Det var en enorm smäll, och skrotet från dessa satelliter splittrades i tusentals små och stora delar. Detta var inte en unik händelse, och liknande kollisioner kan förväntas i framtiden eftersom vi saknar effektiva förebyggande åtgärder. NASA har program som kan spåra rymdskrot större än 10 cm, men de mindre fragmenten, mellan 2 och 9 cm, förblir osynliga och utgör en betydande fara på grund av deras höga hastigheter – de är som pistolskott. Det finns inga tydliga internationella lagar för att reglera rymdskrot, bara normer. Ingen tog ansvar för kollisionen 2009. Varje nation har sina egna regler, och fler och fler länder skjuter upp satelliter för att etablera sig som ledande inom rymdinfrastruktur. Det globala läget, redan skakigt, kan förvärras av de ekonomiska förluster som uppstår när satelliter skadas av oansvarigt rymdskrot. Kina har till och med demonstrerat sin kapacitet att förstöra satelliter genom att skjuta ner sin egen, vilket visar att rymden också är en potentiell krigszon.

När rymdskrot faller tillbaka till jorden och brinner upp i atmosfären, kan det frigöra giftiga ämnen och skapa ljusföroreningar. Detta oroar forskare eftersom det kan påverka både miljön på jorden och vår förmåga att utforska rymden.

Människors säkerhet på Internationella rymdstationen (ISS) blir alltmer hotad. Om vi skulle försöka placera stationer högre upp för att undvika skrotbältet, skulle transporten dit vara både riskabel och kostsam. Framtiden kan till och med leda till att vi överväger att sluta skicka upp människor överhuvudtaget.

Framtiden kommer att avgöra hur stora farorna i rymden blir. Kessler-effekten har kanske redan börjat, och framtidens politik och innovationer kommer att vara avgörande. Vi måste inse att framtida kollisioner inte är en fråga kring *om*, utan *när*.