Illusionen av frihet och kampen för att krossa glastaken

Frihet kan verka självklar, men ofta kommer den med osynliga villkor. Aida Karimli tar oss med på en resa genom Iran, Sovjetunionen och Sverige, där jämställdheten ser olika ut men alltid begränsas av normer och förväntningar. Hennes berättelse visar att kampen för att krossa glastaken aldrig är över – de förändras, flyttar sig, men försvinner aldrig helt.

Foto: Drazen Nesic

Jag flydde från Iran som barn. Från ett samhälle där kvinnor varken hade frihet på papper eller i verkligheten, men där kampen för friheten var levande och stark. Jag hamnade i det som då var Sovjetunionen – en helt annan värld, där jämställdheten fanns inskriven i lagarna, men där den i praktiken var en fasad. Kvinnor kunde arbeta, utbilda sig och leva ett till synes självständigt liv. Men innanför hemmets väggar levde en annan verklighet. Där var det fortfarande männen som bestämde, som höll i ekonomin, som tog de avgörande besluten. Makten i samhället kunde vara delad – men makten i hemmet förblev orörd.

Sedan kom jag till Sverige. Jag var ett barn och hade ingen förståelse för de strukturer som format de länder jag färdats genom. Jag visste inte vad jämställdhet innebar, bara att jag nu var på en plats där jag inte längre behövde fly. Där jag kunde leva mitt liv på ett sätt som mina föräldrar hoppades skulle vara friare, enklare, mer förutsägbart.

Jag växte upp i en familj med relativt liberala värderingar. Ingen sa till mig att jag bar familjens heder på mina axlar, men jag visste det ändå. Ingen sa rakt ut att min kropp tillhörde någon annan, men det fanns en outtalad gräns för hur fri jag egentligen fick vara. Friheten jag gavs var aldrig absolut. Jag kunde utbilda mig, jag kunde ta plats, men jag förväntades också förstå att det fanns en mall jag borde hålla mig inom.

Och just det här – kvinnors rätt till sin egen kropp, sin egen sexualitet – verkar alltid vara den sista utposten i jämställdhetskampen.

Jag har levt hela mitt liv i ett mellanting. Mellan den frihet som det västerländska samhället säger att jag har och de normer som fortfarande påverkar hur jag lever mitt liv. Mellan den oberoende, självständiga kvinnan och den mamma och hustru som förväntas sätta familjen först. Jag har aldrig känt mig helt hemma i någon av dessa roller, eftersom jag aldrig fullt ut har fått möjlighet att forma min egen. Och jag vet att jag inte är ensam.

Oavsett bakgrund, kultur eller samhällsklass verkar kvinnor alltid leva i ett mellanting. Vi navigerar mellan förväntningar, mellan normer, mellan gränser som hela tiden flyttas beroende på vad som anses acceptabelt för en kvinna att göra.

Jag har krossat glastak när jag har ifrågasatt det outtalade. När jag har pratat öppet om kvinnors rätt till sexualitet, och om min sexualitet. När jag har sagt det som vi kvinnor i mitt sammanhang förväntats hålla tyst om.

Jag har krossat glastak i Sverige när jag vägrat låta mig placeras i den stereotyp som ofta följer utlandsfödda kvinnor. När jag har visat att mina ambitioner, min röst och min vilja att ta plats inte behöver formas av andras uppfattningar om hur jag borde vara. Jag har sett hur förväntningarna skiftar beroende på varifrån man kommer – vilka frågor man ”borde” driva, vilken typ av kamp man ”borde” föra. Som om våra liv måste passa in i en viss mall för att vara legitima.

Det är kanske just det som är glastakets sanna natur – att det inte bara är något vi krossar en gång och sen är fria. Glastak försvinner inte. De förändras. De flyttar sig längre upp, men de finns alltid där.

Har feminismen tystnat – eller har den bara förändrats? När jag var yngre var det självklart att feminismen behövde vara radikal. Att kvinnor behövde ställa sig upp och skrika, behövde ta sin frihet och aldrig be om ursäkt för det. Det fanns en energi i systerskapet, en kraft som drev oss framåt. Den finns fortfarande. Men kanske har den förändrats.

Det är lätt att tro att feminismen har blivit svagare, att den har förlorat sin röst. Att vi idag accepterar mer än vi gjorde tidigare. Men kanske handlar det inte om att feminismen är svagare, utan att den inte längre måste skrika lika högt. Kanske är vi fler nu, och då behöver inte varje individ bära kampen ensam på sina axlar. 

Eller är det så att vi faktiskt har tappat något? Jag vet inte. Men jag ser att den andra sidans narrativ har börjat vinna mark. Vi ser ju att allt eftersom kvinnor blir mer jämställda, kommer högre upp, tjänar mer pengar, så ifrågasätts jämställdheten och de demokratiska värdena på ett sätt som är mycket mer påtagligt än tidigare.

Det här är inte en isolerad rörelse, det är en del av något större. På ena sidan ser vi en höger som har blivit mer konservativ, där kvinnors rättigheter ifrågasätts i namn av ”traditionella värderingar”. Vi ser det i USA, där aborträtten rivs upp delstat för delstat. Vi ser det i Europa, där jämställdhetspolitik möter motstånd från regeringar som vill att kvinnor ska återgå till en mer ”klassisk” roll. Vi ser det här i Sverige, där vi hör allt fler röster som menar att feminismens tid är förbi.

Men vi ser också en vänster där jämställdhetskampen ibland tvingas stå tillbaka för andra rättvisekamper. Där feminismen inte längre alltid är självklar, utan ifrågasätts i intersektionella maktanalyser. Där kvinnors rättigheter ibland förminskas i diskussioner om andra strukturer.

Så var står vi? Jo, mitt i ett skifte.

Vi har tagit oss långt, men friheten är fortfarande villkorad. Vi kan arbeta, tjäna pengar, ta plats i offentligheten – men vi bär fortfarande osynliga förväntningar på hur vi ska bete oss. Vi har lagstadgade rättigheter – men de är inte alltid självklara i praktiken. Och just där, i den insikten, finns det kanske en nyckel.

För om vi verkligen har tappat kontakten med verkligheten, om vi har fastnat i idéerna om vad jämställdheten borde vara snarare än vad den är, då måste vi förändra vårt sätt att prata om den. Då måste vi våga ta samtalen där de behövs – inte bara i akademiska texter eller konferensrum, utan mitt i människors vardag.

Om vi faktiskt bara ser en backlash från de krafter som alltid varit emot kvinnors rättigheter, då är det dags att inse att kampen aldrig kan vara vunnen. Den måste tas, varje dag, på nytt.

Så jag fortsätter bära mina klackar med stolthet. Inte bara för min egen skull, utan för alla de kvinnor som kommer efter oss. För att varje steg ska höras, för att varje steg ska påminna mig om att kampen aldrig är över.

För att varje steg ska eka som en påminnelse om att vi aldrig låter någon annan bestämma var våra gränser går.