Gängkriminalitet - ett patriarkalt problem?
Mohamed är gängkriminell, men Aisha är läkare. Båda har samma bakgrund men deras framtid skiljer sig dramatiskt. Kanske är det därför inte socioekonomisk bakgrund och segregation som skapar gängkriminalitet. Kanske är det patriarkatet.
Foto: Leroy Skalstad
Kvinnor med utländsk bakgrund är markant överrepresenterade i högre utbildning, medan män med samma bakgrund i stället dominerar våldsstatistiken. Om vi lämnar bakgrund därhän kvarstår faktumet att polisens kartläggning visar att 95 procent av de aktiva medlemmarna i kriminella nätverk är män medan enbart fem procent är kvinnor. Denna statistik leder till en uppenbar slutsats: det måste finnas mer än materiella förutsättningar som driver [män]niskor in i gängen. Jag menar att förklaringen är patriarkatet.
Jag påstår inte att detta är en heltäckande förklaringsmodell. Slutsatsen att patriarkatet spelar en avgörande roll i gängkriminaliteten utesluter inte andra relevanta förklaringar. Segregation, brister inom socialtjänst och skola samt en otillräcklig polisiär närvaro bidrar alla till den utveckling vi idag ser. Likaså har en rigid arbetsmarknads- och bostadspolitik, präglad av socialdemokrati, skapat inlåsningseffekter som försvårat situationen. Vad jag däremot påstår är att skillnaderna mellan män och kvinnors livsöden i Sveriges utanförskapsområden är stora och det är anmärkningsvärt hur lite uppmärksamhet detta faktum får. Patriarkatet spelar en avgörande roll i att förklara denna klyfta.
Patriarkatet är en samhällsstruktur inom vilken män besitter en majoritet av den ekonomiska, politiska och sociala makten. Denna maktstruktur ger upphov till en rad normer och ideal kopplat till kön och genus. Dessa normer genomsyrar hela samhället, men är särskilt närvarande i den gängkriminella miljön.
Trots att debatten om patriarkatets roll i gängkriminalitet varit nästintill obefintlig i Sverige har internationell forskning under de senaste årtiondena uppmärksammat hur kön och maskulinitet influerar hur kriminaliteten uppstår och utvecklas. Även i Sverige har denna fråga uppmärksammats utanför den politiska debatten. Kriminalvården släppte exempelvis år 2019 en rapport med titeln “Vägen ut ur gänget; Om manligheter, broderskap och svikna förhoppningar”. I rapporten används begreppet “manliga homosociala gruppgemenskaper” och det är någonstans i detta begrepp som nyckeln till att förstå gängkriminellas drivkrafter finns.
Gängen är nämligen byggda på en destruktiv machokultur där status avgörs av materiella tillgångar och våldskapital. Att vara en god och närvarande förälder eller partner ger ingen respekt i den världen. I stället är det dyra prylar, lojalitet mot gruppen och rädslan man kan ingjuta i andra som definierar ens värde. Detta är kanske inte vad som ger människor status i kvinnors ögon, men patriarkala män är manstillvända – och det är för andra män med liknande värderingar som de försöker bevisa sig. I strävan efter att tillfredsställa den manliga gruppen och upprätthålla de patriarkala mansidealen är många gängkriminella villiga att göra vad som helst, till och med att förlika sig med tanken på att utfallet av deras handlingar kan vara döden.
Visst, jag kanske är en arg feminist som raljerar – men det går inte att sticka under stolen med att den gängkriminella miljön fullständigt badar i en patriarkal machokultur. När jag arbetade inom Kriminalvården för ett antal somrarna sedan mötte jag unga män som hamnat i gängen. De berättade att de var i denna miljö just för att de ville tjäna pengar för att köpa jetskis och märkeskläder, specifikt för att visa upp dessa saker för männen i sina liv. Dessa män visste att de istället kunde välja att utbilda sig, få stöd och kanske starta ett annat liv – men de var inte intresserade. Det var förnedrande, icke-maskulint, att slita varje dag utan att kunna visa upp något materiellt. I mina samtal med dessa killar blev de patriarkala föreställningarna väldigt tydliga – med en stark machonorm för män som ledstjärna.
Men det finns även något mer, och kanske viktigare, än hårdheten och den materiella statusen som lockar unga pojkar in i gängkriminalitet. Män deltar i gäng för att de desperat söker efter tillhörighet och trygghet, samt social och emotionell samvaro med andra män. Det är liknande mekanismer som får män att hitta gemenskap i ett fotbollslag eller i det militära. Men för män som lärt sig att styrka endast finns i fysiskt våld och ekonomisk status, blir gänget den naturliga tillhörigheten.
Både den destruktiva machokulturen och längtan efter närhet till andra män är uttryck för patriarkala normer och strukturer. De är två sidor av samma mynt.
Gängkriminalitet är alltså ett uttryck för patriarkala strukturer, men vad ska vi med denna analys till? Det är egentligen enkelt. Om vi vill bryta gängkriminaliteten måste vi förstå vad det är som driver den. Det räcker inte med hårdare straff, fler poliser och en bättre bostadspolitik. För att komma till roten av problemet måste vi komma åt de patriarkala strukturerna. Att bryta ner de maskulina normerna som får unga män att söka bekräftelse i destruktiva handlingar är därmed en central nyckel till att bryta den negativa spiralen av gängkriminalitet.
Men varför, kanske ni undrar, skriver jag om gängkriminalitet och män på internationella kvinnodagen? Svaret är enkelt. För att patriarkatet dödar kvinnor. Kvinnor utnyttjas som handelsvaror i gängen för att reglera skulder mellan kriminella män, får sina bostadsområden förvandlade till slagfält och förlorar bröder, söner och pappor till gängens destruktivitet. Kampen för ett tryggare samhälle är därför en kamp mot patriarkatet.