Dags att sätta klackarna i backen!

De ekonomiska klyftorna mellan könen växer. Klimatförändringarna och väpnade konflikter slår hårdast mot kvinnor. Vi behöver en politik som sätter jämlikheten, miljön och freden först, skriver Gudrun Schyman

Foto: Feministisk Initiaiv

Titeln för det här numret är Klackarna i glastaket. Ganska fyndigt. Kan tolkas både som en kritik och som en hyllning. Men hur är det egentligen med jämställdheten? Har vi gått framåt eller bakåt den sista tiden? Ökar den eller minskar den? När jag ser mig omkring och summerar en ganska lång erfarenhet ser jag bara en sak – det är dags att sätta klackarna i backen! Igen. För att ta sats. Igen!

Värderingar och rättighetsrörelser är ofta cykliska, sägs det. Världen tar ett steg bakåt för varje två steg framåt. För den optimistiske betyder det att vi snart kommer att gå framåt igen. För den realistiske betyder det att vi måste börja organisera framåtrörelsen. För den optimistiska realisten återstår bara att på frågan “När?” säga “Nu!”

”Feminism betyder inte alltid samma för alla” står det i inbjudan till att skriva. Så vad pratar vi om? I Wikipedia står det att “Feminismen hävdar att moderna samhällen är patriarkala – och att kvinnor behandlas orättvist i dessa samhällen.[4] Insatser för att ändra detta inkluderar att bekämpa könsstereotyper och förbättra utbildningsmässiga, yrkesmässiga och interpersonella möjligheter och resultat för kvinnor.” Hur vi ska nå dit kan man ha lite olika uppfattning om, men gemensamt för feminister är att man talar i termer av samhällsstruktur och samhällsproblem. 

Vi har alltså sett en kunskapshöjning – från talet om enskilda kvinnor som råkar enskilt ut vid enskilda tillfällen, till att tala om samhällets patriarkala system och hur olika maktordningar är könskodade och samverkar. Feminismen är alltså ett verktyg för att analysera maktförhållanden. Målet är jämställdhet, det vill säga att kvinnor och män ska ha lika mycket makt att forma sina liv. 

Men den insikten har inte följts av politiska reformer. Faktum är att jämställdhetsarbetet har monterats ned och gått bakåt.

Välbeställda män är budgetens vinnare och de ekonomiska klyftorna mellan könen växer. Bara 11% av kvinnliga väljare tycker att de har fått det bättre. 70% av de som gynnas av att jobbskatteavdragets avtrappning tas bort är män. Denna reform omfattar 4,71 miljarder kronor. I praktiken en omfördelning av pengar från kvinnor till män. De sänkta skatterna spär på de ekonomiska klyftorna mellan könen, som för första gången på 30 år ser ut att öka. 

Jämställdhetsarbetet i den offentliga förvaltningen monteras ned. För att stoppa den utvecklingen krävs stora satsningar på välfärden, ökad press på arbetsmarknadens parter för att minska lönegapet och en individualiserad föräldraförsäkring. 

Förra året firade faktiskt föräldraförsäkringen 50 år. Den är konstruerad så att det är fullt möjligt att dela lika mellan föräldrarna men det görs inte. Tvärtom – de könsbundna valen blir alltmer stereotypa. Mamma hemma och pappa på jobbet. Att det sedan får negativa konsekvenser för familjerelationerna är underordnat. Hittills har det bara skett större förändringar i uttaget av föräldraförsäkringen när männen har ”tvingats” ta ut mer ledighet, det vill säga när det funnits ett hot om att pengarna annars fryser inne. Det krävs alltså tvång för att män ska välja att vara med sina barn. Längre än så har vi inte kommit i det land som brukar kallas för jämställdhetens paradis på jorden… Regeringens förslag är, trots massiv kritik från kvinnorörelsen, fackförbund och experter, att man gör det möjligt för föräldrar att överlåta föräldrapenning till vem som helst. I stället för fler pappamånader och mer jämställdhet får Sverige fler nannys.

Men hur lever vi i en värld präglad av medveten förstörelse? Det är en viktig fråga som vi alla bör ställa oss. Frågan är existentiell och vi behöver lyfta fram den, igen och igen och igen. För vår egen skull, för kommande generationers skull, ja för hela det planetära systemets framtids skull. Så hur lever vi utan att barrikadera oss bakom konsumtionssamhällets lättköpta identitetsmarkörer? Hur svarar vi på forskarnas larmrapporter och unga människors framtidsoro? Och var kommer feminismen in? Är klimatet en feministisk fråga? 

Det spontana svaret är förstås att alla frågor är feministiska. Den grundläggande patriarkala maktordningen tar sig uttryck på samtliga livets områden och inte minst i samhällets syn på planeten. Vi ska vara ”Herrar över jorden", vi ska lägga nya områden under oss, vi ska tränga in i nya segment. Orden speglar maktförhållanden. Alltid. 

Den patriarkala maktordningen handlar om dominans genom konkurrens och kontroll. Den upprätthålls genom hot om våld och utlöst våld. Det är samma mönster i de intima relationerna som i samhällets affärsliv och i den globala konkurrensen. Klimatkrisen ställer det patriarkala koloniala samhället på sin spets. Varje orättvisa skärps. De som skitar ned mest betalar minst. De som skitar ner minst betalar mest. 

Klimatförändringarna bidrar till påtvingad migration och konflikter. Brist på naturresurser ökar motsättningar mellan grupper och bidrar till nya konflikter. Långvarig torka och översvämningar gör att tillgången till grundläggande behov som mat, rent vatten och energikällor minskar. Kvinnor och flickor måste söka sig allt längre bort för att få tag på dessa resurser, vilket ökar risken att de utsätts för sexuellt våld. 

Klimatförändringar, konflikter och mänsklig säkerhet är djupt sammanbundna med varandra.  Jag vet inte om FN:s generalsekreterare António Guterres kallar sig feminist, men han har i alla fall varit tydlig med att ”The climate crisis is not gender neutral. It aggravates all types of gender-based violence - from physical to psychological and economic. The knowledge, experience & leadership of women is essential in all Climate Action efforts. ” 

Jämställdhet och jämlikhet måste gå hand i hand i de samhällsförändringar som behövs för att uppnå hållbarhet. Det betyder att militariseringen måste upphöra till förmån för miljöomställning på alla nivåer. Och det betyder att ekonomin måste underordnas hållbarhetsmålen och att människans och jordens säkerhet går före snäva nationalistiska intressen, definierade i krav på territoriell militär säkerhet. 

Den traditionella säkerhetspolitiken har dessvärre, med stöd av samtliga (!) partier i Riksdagen, helt fastnat i den patriarkala föreställningen om män som beskyddare av kvinnor och barn och av territoriet/nationen med vapen i hand. Kopplingen mellan våldet i vardagen (mäns våld mot kvinnor, våld i namn av heder, mäns våld mot andra män) och våldet i de internationella relationerna finns inte regeringens politik. Den tidigare feministiska utrikespolitiken hade som mål att  främja flickors och kvinnors rättigheter genom att kvinnor skulle få plats runt de bord där fredsavtalen förhandlas. Det är förstås bra, men ännu bättre vore att lyssna på kvinnors gemensamma krav på frihet från våld, i alla dess former! Mot våld, militarism och exploatering av jorden och våra kroppar. Det handlar inte om pacifism. Det handlar om antimilitarism som svar på imperialism, nationalism och ett i grunden galet destruktivt patriarkalt tänkande. Precis som alla världens kvinnor behöver också Moder Jord  en samtyckeslag!