Se dem som står ensamma i jul
Julen innebär inte endast glädje, öppenhet och gemenskap. För en del innebär dock julen en smärtsam påminnelse om det man saknar, skriver Didrik Nolte
Foto: Inja Palvic
Julen är äntligen här! För många av oss betyder det glada leenden, prasslande julklappar och den efterlängtade ledigheten där vi får umgås med våra nära och kära. Denna högtid har blivit synonym med värme, gemenskap och glädje – en tid då allt verkar falla på plats och världen känns lite ljusare. Men stämmer verkligen denna bild för alla? Kan det vara så att julen, som så ofta beskrivs som årets höjdpunkt, i själva verket är en tid av ensamhet och sorg för många?
Julen beskrivs ofta som givmildhetens högtid, en tid då vi tänker lite extra på varandra och öppnar våra hjärtan för dem som behöver det som mest. Och det märks – fler människor donerar pengar till välgörenhet under december än någon annan månad på året. Denna kollektiva medmänsklighet är både vacker och välbehövlig. För en gångs skull saktar vi ner och blickar utåt istället för inåt, vilket gör december till en månad som på riktigt gör skillnad för många. Men julens givmildhet sträcker sig bortom det materiella och monetära. Det handlar också om tid. Vi prioriterar att vara tillsammans, och för en gångs skull lägger vi undan arbetet och stressen som annars styr våra liv. Arbetsnarkomanen lämnar datorn, morfar får lämna äldreboendet för en dag, och systern som bor på andra sidan jorden kommer åter hem. De annars så påtagliga konflikterna, oändliga diskussionerna och meningsskiljaktigheterna stannar av för att ersättas med mat, skratt och minnen som värmer långt efter att snön smält. Julen är med andra ord en riktig utopi, eller hur?
Nej. Problemet med denna idylliska bild av julen är att den inte delas av alla. För dem som redan känner sig ensamma blir högtiden en smärtsam påminnelse om den närhet de saknar. För cirka 3% av befolkningen – de som upplever svår ensamhet – är julen inte en tid av glädje och värme, utan en tid av tomhet och sorg. Vi talar här om individer som saknar familj att åka till, vänner att hälsa på eller någon att utbyta ens den enklaste present med. Det handlar ofta om äldre som förlorat sin livspartner och vars barn, om de har några, inte längre är en del av deras vardag. Och som om det inte vore nog kommer nyårsafton bara en vecka senare. Ännu en högtid som förväntas firas i gemenskap av familj och vänner. För den som redan suttit ensam under julen blir nyår ytterligare en påminnelse om vad som saknas - vännen, familjen och partnern. För dem är dessa dagar inte fyllda av hopp – det är en lång påminnelse om ensamhetens mörker.
Det är kanske inte så förvånande att ensamhet ofta kopplas till psykiskt och fysiskt dåligt mående. Forskning visar att ensamhet ökar risken för depression, suicidtankar och till och med död. Svår ensamhet är alltså inte en känsla som vilken annan – det är ett tillstånd som påverkar både kropp och själ. Det är därför av största vikt att vi vågar se den här verkligheten. Vi måste sluta upprätthålla illusionen att julen är en universell högtid av glädje och gemenskap. För den som har familj och vänner att fira med är julen fantastisk. Men för alla andra är den en påminnelse om vad som saknas – om allt det som livet kunde ha varit. Om vi på riktigt vill hålla fast vid julens budskap om omtanke och generositet, då kan vi inte blunda för dessa problem. Då måste vi också göra något åt detta.
Så vad kan vi göra? Det handlar inte om storslagna gester eller dyra gåvor. Det handlar om att våga se dem som kanske inte har någon att fira med. Fråga din ensamstående granne om hen vill fira med dig. Hälsa på kollegan som annars sitter själv vid lunchen. Hör av dig till den där vännen du inte pratat med på länge. Din inbjudan, hur liten den än verkar vara, kan vara skillnaden mellan ensamhetens kyla och julens värmande sken.
Didrik, Verto <3
