Civil olydnad i klimatkampen: Effektivt verktyg eller kontraproduktiv strategi?

Idag används ofta civil olydnad av miljö- och klimatorganosationer, men hur effektivt är det egentligen? Når Återställ Våtmarker den förändring de är ute efter eller bör de se sig omkring för inspiration från andra?

Foto: Albin Schlegel Åberg

Klimatförändringarna är utan tvekan vår tids största och mest komplexa utmaning. Den globala uppvärmningen, driven av ökade utsläpp av växthusgaser, kommer leda till extremväder, stigande havsnivåer och förlorade ekosystem. Forskningen är tydlig: för att undvika de mest katastrofala konsekvenserna måste vi snabbt och kraftfullt minska våra utsläpp av växthusgaser. Flera olika medel har använts för att väcka intresse, skapa medvetenhet och driva politisk förändring i frågan, men det finns ett medel som sticker ut: civil olydnad. Civil olydnad används flitigt av ett flertal klimat- och miljöorganisationer, men är denna strategi verkligen det mest effektiva sättet att väcka intresse för, och skapa medvetenhet om, klimatkrisen?

Civil olydnad, som först etablerades av den amerikanska författaren Henry David Thoreau 1849, innebär att medvetet bryta mot lagar och regler som anses vara orättvisa, utan att använda våld eller hot. Thoreaus idéer har haft en betydande inverkan på senare sociala och politiska rörelser. I synnerhet har civil olydnad varit en central del av såväl Mahatma Gandhis kamp mot brittisk kolonialism som Martin Luther Kings kamp mot rasdiskriminering i USA. I Sverige har civil olydnad bland annat använts av den tidiga arbetarrörelsen som i strid med dåvarande lagstiftning gick ut i strejk. I samtliga fall har civil olydnad varit en framgångsfaktor där målen med aktionerna, åtminstone till största del, uppfyllts. 

Idag används civil olydnad flitigt av klimat- och miljöorganisationer såsom Återställ Våtmarker, Extinction Rebellion och Fridays for Future. Återställ Våtmarker är kanske mest kända för sina aktioner där de blockerar trafikleder och stormar scener på populära kulturprogram som Melodifestivalen och Let's Dance. Dessa aktioner är designade för att skapa stora genomslag i både sociala och traditionella medier. Trots den stora uppmärksamheten aktionerna får är det värt att ifrågasätta deras effektivitet. När människor konfronteras med dessa störningar upplever de stress och irritation. Istället för att engagera sig i det budskap aktivisterna försöker förmedla fokuserar många istället på den frustration som uppstår. Det kan leda till en defensiv hållning där människor blir mindre benägna att lyssna på eller stödja aktivisternas mål. De kan till och med utveckla ett motstånd mot organisationen och dess metoder, vilket riskerar att minska allmänhetens vilja att engagera sig i de frågor som organisationen försöker lyfta fram. 

Fridays for Future använder också civil olydnad, men i form av skolstrejker och protester för att sätta press på beslutsfattare. Dessa former av civil olydnad är, till skillnad från trafikblockader, ett praktexempel på hur Thoreaus idéer kan implementeras för att få maximal slagkraft. Detta då skolstrejkerna i sig är noggrant planerade, har tillstånd och viktigast av allt informerar allmänheten om att aktionen ska ta plats. Således integreras allmänheten i demonstrationen snarare än att, som i fallet Återställ Våtmarker, drabbas och irriteras av den. Olydnaden kommer i detta fall inte direkt från Fridays for Future, utan från individen som väljer att bryta mot skolplikten för att delta i strejken. 

Fridays for Future håller också tal, arrangerar paneldiskussioner och delar ut informationsblad under sina aktioner. Genom att satsa på dialog försöker de nå en bredare publik och skapa en större förståelse för sitt budskap. Denna strategi skapar en mer hållbar och inkluderande rörelse som väcker mindre irritation hos allmänheten och kan ses som en bidragande faktor till att så många valt att ansluta sig till organisationen. 

Civil olydnad har i sin helhet haft en positiv inverkan på flera sociala och politiska rörelser. Idag används det flitigt av klimat- och miljöorganisationer för att väcka diskussion om ämnet. Hur olydnaden inkorporeras i respektive organisations aktioner skiljer sig åt, där vissa satsar på att synas och andra på diskussion. Det sistnämnda bör ses som ett kraftfullt vapen, medan effekterna av det förstnämnda bör ifrågasättas. Oavsett vilken form olydnaden tar är en sak säker - klimatkrisen kommer inte att lösas av trafikblockader eller skolstrejker. Klimatkrisen kräver ett helhetsgrepp där politiska, sociala och ekonomiska krafter gemensamt arbetar för en hållbar värld. Det är först när detta helhetsgrepp är uppnått som vi kommer se en positiv utveckling och minskade utsläpp.