Är det en dealbreaker att jag inte vill ha barn?

Relationen börjar bli seriös och det bildas lite av en klump i magen när man ska ta upp den kontroversiella frågan, för hur kommer det att bli bemött. En släkting börjar undra "När ska ni skaffa barn?" och det bildas lite av en klump i magen när man ska berätta om att det inte är livet man vill välja, för hur kommer det att bli bemött.

Foto: Aditya Romansa

Det anses som en självklarhet att alla par till slut landar i beslutet att bli föräldrar. Om man som kvinna uttrycker att man inte vill ha barn bemöts det ofta med att man är ung och naiv, att man kommer ångra sig, eller att det är egoistiskt att inte vilja bidra till befolkningstillväxten. I vårt så kallade "mest jämställda land i världen" råder fortfarande en norm att kvinnor bör vilja bli mödrar. 

Förväntningarna är att man ska längta efter graviditet och förlossning trots att det innebär nio månader av fysiska och psykiska påfrestningar, som kan lämna bestående spår för resten av livet. Visst, många kvinnor ser graviditeten som något vackert och fantastiskt, och det är glädjande för dem. Men för de kvinnor som inte känner så, upplevs det nästan som ett svek mot samhällets förväntningar. 

I samhällets normer kring fortplantning och familjebildning finns en tydlig könad obalans som styr hur vi betraktar kvinnor och mäns roller som föräldrar. Kvinnor förväntas känna en inneboende längtan efter moderskap, redan innan det ens är fastställt om de kan få biologiska barn. Det är en norm som är så stark att den ofta inte ens ifrågasätts – snarare bemöts de som avviker från den med skepsis, förminskning eller med moraliska pekpinnar. 

Denna könade obalans märks också i hur vi betraktar faderskap och moderskap i praktiken. Kvinnor bär den huvudsakliga förväntningen på omsorg och närvaro, medan mäns ansvar ofta reduceras till att vara "tillräckliga" fäder – ett begrepp som ofta innebär att de bidrar ekonomiskt snarare än emotionellt. När vi ser på samhällets reaktioner på frånvarande föräldrar blir skillnaden tydlig: en frånvarande mamma möts av moralisk indignation och skuld, medan en frånvarande pappa förklaras bort med strukturella eller individuella omständigheter. Det är nästan som att en närvarande pappa är en bonus snarare än en självklarhet.

Föreställ dig en man som går genom mataffären och knuffar en barnvagn framför sig. Du kanske tänker: Vilken bra pappa han är! Det är en reaktion som vid första anblick kan verka oskyldig, men den speglar en djup och inrotad könsnorm i vårt samhälle – den om att mäns föräldraskap är något extraordinärt, medan kvinnors är något självklart. När en mamma ses göra samma sak, väcker det ingen större uppmärksamhet. Det är en del av hennes vardag, en förväntad del av hennes identitet. Hon får inget beröm, inga beundrande blickar eller uppmuntrande kommentarer. För en kvinna är föräldraskapet normen, för en man är det en prestation.

“För en kvinna är föräldraskapet normen, för en man är det en prestation.”

— Lina Jarl

Det här visar hur vi som samhälle ser på män och kvinnors roller i familjelivet. Faderskap betraktas fortfarande som en bonus snarare än en skyldighet. När män engagerar sig i sina barns liv ses det som något värdefullt, nästan beundransvärt, medan kvinnor förväntas axla samma ansvar utan erkännande. Det innebär att män har råd att "välja" sitt engagemang, medan kvinnor förväntas vara närvarande och ansvarstagande per automatik. 

Det är också därför vi ser en skillnad i språkbruket kring föräldraskap. En pappa som tar ut föräldraledighet "hjälper till" med barnen. En pappa som vabbar "ställer upp". En pappa som hämtar på förskolan "är engagerad". Men en mamma "tar sitt ansvar". Språket speglar samhällets syn: att män förväntas göra minimalt, och att varje avsteg från den normen blir något imponerande. Det är en påminnelse om att vi fortfarande har långt kvar till en verkligt jämställd syn på föräldraskap – en där både män och kvinnor ses som lika ansvariga för sina barn.

Om vi verkligen vill ha ett jämställt föräldraskap måste vi sluta berömma män för att de tar sitt ansvar och istället normalisera deras delaktighet. En pappa som tar hand om sina barn är ingen hjälte – han är bara en förälder, precis som en mamma.

Den grundläggande frågan vi måste ställa oss är: varför betraktas mäns och kvinnors fortplantning så olika? Varför är en kvinnas värde så starkt kopplat till hennes potential att bli mor, medan en man aldrig bedöms utifrån sin potential att bli far? Att bryta dessa normer handlar inte bara om individuell frihet – det handlar om att skapa ett samhälle där både män och kvinnor kan välja sina livsvägar utan att styras av djupt rotade könsförväntningar.

Om vi vill öka barnafödandet i Sverige kan inte lösningen vara att skuldbelägga kvinnor som väljer bort barn. Istället behöver vi göra det mer attraktivt att bilda familj genom att införa en individualiserad föräldraförsäkring och skapa en syn på föräldrarskap som är jämställd och utgår från barnens bästa. 

För att beslutet att skaffa barn måste också ses ur barnens perspektiv. Hur bra är det för ett barn att växa upp i en familj där föräldraskapet kanske mer är ett resultat av yttre sociala påtryckningar än en genuin önskan? Idag ser vi en ökande psykisk ohälsa bland unga, där en växande andel barn och ungdomar lider av ångest och depression. Samtidigt rapporteras det om bristande kvalitet inom HVB-hem och en socialtjänst som ständigt kämpar med otillräckliga resurser för att stödja barn i utsatta situationer. 

Det är också viktigt att ifrågasätta idén att alla bör bli föräldrar. Att ha barn är en livslång och krävande uppgift, och ändå ses det som mer avvikande att välja bort barn än att skaffa dem utan eftertanke. Kanske borde vi vara mer öppna med att inte alla är lämpade för föräldrarollen? Det är en kontroversiell tanke, men en nödvändig diskussion: Att bli förälder bör inte vara en förväntan eller ett krav, utan ett välgrundat och medvetet val – för barnets bästa. 

Denna norm genomsyrar hela samhället – från den privata sfären till arbetsmarknaden. Gravida kvinnor har lägre chans till löneutveckling och befordran, eftersom de tra ut större delen av föräldraledigheten och förväntas vara mer frånvarande från arbetslivet. Statistiken bekräftar detta: kvinnor tar fortfarande ut majoriteten av föräldrapenningsdagarna, och vab-ansvaret faller oftare på dem. Normen om kvinnors huvudansvar för barn och hemmet är därmed inte bara en social förväntan, utan en struktur som påverkar deras ekonomiska trygghet långt in i pensionen.

Men normerna kring föräldraskap påverkar inte alla på samma sätt. Kvinnor som tillhör minoritetsgrupper möter dubbel press – både från samhällets förväntningar på moderskap och från strukturella hinder i form av diskriminering på arbetsmarknaden, lägre inkomst och en ifrågasatt föräldraförmåga. Samtidigt som svenskfödda kvinnor uppmuntras att föda fler barn, möts utrikes födda mödrar av en annan retorik: deras barnafödande beskrivs som ett problem, något som behöver begränsas. Här blir det tydligt att normer kring barnafödande inte bara handlar om kön – de formas också av rasism och socioekonomiska faktorer.

Kvinnor ska ha rätten att själva välja om de vill ha barn eller inte, utan press från samhället eller sina partners. Att skaffa barn är ett livslångt ansvar och bör aldrig vara ett resultat av sociala förväntningar. Vi behöver sluta betrakta barnafödande som en skyldighet och istället skapa ett samhälle där alla kan fatta beslut om familjebildning utifrån sina egna önskemål och förutsättningar utan att fastna i normer kring könsroller. Detta måste ske hemma hos varje individ, för normer och strukturer sitter inte i lagboken. Utan de sitter inne i varje individs huvud och det är allas vårat ansvar att se över hur vi ser på familjebildning.