Frihet, jämställdhet och regionpolitik

Jämställdhet är en central fråga inom regionpolitiken, som påverkar allt från hälso- och sjukvård till arbetsmarknad och regional utveckling. Trots framsteg kvarstår flera utmaningar, där exempelvis könsrelaterade skillnader i sjukvård och löneskillnader fortfarande är en verklighet. Att integrera ett jämställdhetsperspektiv i alla beslut är avgörande för att skapa ett rättvist och hållbart samhälle, skriver Sofia Jarl, regionråd i Dalarna.

Foto: Ludde Hedén

Frihet, jämställdhet och regionpolitik - hör det ihop? Absolut! Genom mitt uppdrag som regionråd och ordförande hälso- och sjukvårdsnämnden i Region Dalarna kan jag intyga detta. Sveriges regioner har ansvar för väljarnas viktigaste fråga – hälso- och sjukvården. Även kollektivtrafik, kultur, stöd till företagande och bildningsverksamhet, tandvård och alla servicefunktioner som behövs för att hålla en större organisation rullande är delar av regionens ansvarsområden. Region Dalarna är Dalarnas största arbetsgivare med över 9 000 anställda. Den största privata arbetsgivaren är Hitachi Energy med drygt 3 000 anställda. Region Dalarna bedriver både verksamhet som handlar om välfärdens kärna, men också viktiga frågor för utvecklingen i Dalarna när det gäller företagande och infrastruktur. Är det då viktigt med ett liberalfeministiskt perspektiv? Självklart! För i varje del, i varje fråga, finns ett jämställdhetsproblem som går att påverka med rätt politik.

Hälsan är ojämlik och ojämställd. Det vet vi på flera sätt. Bland annat genom att medellivslängden för kvinnor och män är olika. Där har kvinnorna länge haft ett försprång men det gapet ser nu ut att slutas allt mer och att männen kommer ikapp. Men är inte det bra då? Självklart är det bra att män lever längre. Anledningen till att den varit kortare tros ha att göra med att män generellt är mer riskbenägna och utsätter sig för risker som också gör att de förolyckas och tyvärr avlider i förtid. Och allt eftersom samhället blir bättre på att förebygga olyckor, och vården blir bättre, så är det naturligt att också medellivslängden ökar. 

Men det som är oroande är att kvinnors medellivslängd inte längre ses öka, tvärtom sjunker medellivslängden hos den grupp kvinnor som är socioekonomiskt mest utsatt. Det är inget annat än ett underbetyg till välfärdssamhället! För vårdens prioriteringar ska främst gå till de som behöver det mest, inte den som är mest högljudd eller som kan betala för sig.

Det har länge setts som kontroversiellt att kräva att forskning om kvinnors sjukdomar, och sjukdomar som drabbar kvinnor, särskilt måste prioriteras. Faktum är att det fortfarande är många sjukdomar och sjukdomstillstånd som behandlas med läkemedel och metoder som forskats fram på män. Länge trodde man till exempel att kvinnor inte drabbades av hjärtinfarkt. Idag vet vi att det är mycket vanligt hos kvinnor, men att symtomen – hur sjukdomen yttrar sig – skiljer sig mot hur symtombilden oftast är för män. Klimakteriebesvär betraktades länge som något psykiskt, att det var något som det bara var att stå ut med. Idag vet vi mer om hur hormonrubbningar faktiskt påverkar kroppen och att det också går att behandla för att undvika onödigt lidande och långvariga sjukskrivningar. Vi vet mer, men detta är också ett område som det behövs mycket mer forskning på. Därför är det fortsatt viktigt att kräva att forskningen inkluderar ett jämställdhetsperspektiv och att forskning också utförs för att bättre kunna upptäcka och behandla sjukdomar som kvinnor drabbas av. 

Forskningspolitiken är visserligen nationell, men den kliniska forskningen utförs i hälso- och sjukvårdens verksamheter runt om i hela landet. För att säkerställa att vården följer den etiska prioriteringen om störst behov först är det viktigt att verksamheterna säkerställer att det finns könsuppdelad statistik att tillgå. Är det så att män får mer och dyrare behandlingar än kvinnor för samma sjukdomstillstånd? Ja, det får vi aldrig veta om vi inte följer upp hur vården bedrivs. Det kan vara så att vissa könsskillnader är motiverade, och då finns det en förklaring till detta som också går att redogöra för och motivera utifrån vetenskap och evidens. I annat fall behöver ett utvecklingsarbete bedrivas.

Bemötande brukar vara ett av de vanligaste klagomålen på vården. Här finns en stor överrepresentation av kvinnor som har klagomål på hur de har blivit bemötta när de sökt vård. Är det verkligen så att män blir bättre bemötta, och i så fall av vilken anledning? Bemötandet är oerhört viktigt för patientens förtroende för vården och för den behandling som rekommenderas, och därför är det allvarligt om en könsbaserad skillnad kan påvisas. Bemötande kan också vara kopplat till vårdens tillgänglighet, att vården är tillgänglig för den som behöver den. Något som lätt kan kopplas till vårdgarantin. Även här är det viktigt med könsuppdelad statistik för att säkerställa att tillgängligheten inte är ett lotteri där kvinnor alltid hamnar sist i kön.

Regionen är också en stor arbetsgivare och de största yrkesgrupperna – undersköterskor och sjuksköterskor – är starkt kvinnodominerade yrkesgrupper. Här blir det självklart viktigt att bedriva en jämställd arbetsgivarpolitik. Det är viktigt att säkerställa att lön ges utifrån den kompetens och det ansvar medarbetaren har och inte kön. Att cheferna har rimliga förutsättningar att leda och styra verksamheten till exempel genom att se till att arbetsgrupperna inte blir orimligt stora. Lika lön för lika arbete borde vara självklart, men alltjämt ser löneskillnaderna ut att bestå och till och med öka! Lönelotsarnas kartläggning visar att oavsett privat- eller offentlig arbetsgivare, oavsett yrke och oavsett ansvar så lönar det sig sämre att vara kvinna. Just kön är den enskilt största orsaken till löneskillnaderna både inom samma yrken som mellan yrken. Det är faktiskt helt orimligt! 

Regionen har också ansvar för den regionala utvecklingspolitiken, det vill säga de övergripande strategierna för hur Dalarna ska utvecklas på sikt. Det handlar om infrastruktur, stöd till utveckling av näringsliv och företagande, funktioner som kan stödja omställningen till en bättre och hållbar miljö. Det handlar ofta om att stödja olika utvecklingsprojekt, och styrningen brukar främst utgå från fastställda riktlinjer och policys. Här handlar det om att säkerställa att utvecklingsmedel når även projekt och verksamhet som bedrivs av kvinnor. Det kan låta motsägelsefullt, men min erfarenhet är att det krävs att man uttryckligen ställer krav på att bidragen ska vara jämställda och nå både kvinnor och män både till antal projekt och i antal kronor. Finns det i regelverket så går det också att begära uppföljning på ett enkelt sätt.

Nu har jag tagit upp ett antal områden där regionen behöver driva jämställdhetsarbetet. Man kan tycka att det borde vara självklart med jämställdhet 2025, att det inte behöver vara en fråga som ständigt behöver bevakas, men tyvärr är det i själva verket så att samhället blir mer och mer ojämställt. Detta sker framförallt om målar upp en bild av samhället som jämställt, men saknar bra instrument för att säkerställa det. Och tro mig, det finns ett motstånd i varje fråga, uttalat eller outtalat. Därför behövs modiga liberala feminister som fortsätter kämpa för jämställdhet!