Från Biden till Harris: En ny politisk era

Efter en turbulent valkampanj har USAs sittande president Joe Biden beslutat att avgå, och därmed öppnat dörren för en ny kandidat från demokraterna. Kamala Harris har trätt fram som den självklara efterträdaren. Nu står hon inför utmaningen att ena både det demokratiska partiet och ett splittrat land, i en valrörelse där smutskastning dominerar över sakpolitik.

Foto: Reuters

I november håller västvärldens största ekonomi och världens förmodligen mäktigaste land sitt presidentval. Den som vinner kan med säkerhet titulera sig världens mäktigaste person. Länge såg det ut att bli ett returmöte mellan de två senaste presidenterna som vill bli omvalda för första gången. Men sent på söndagkvällen meddelade sittande president Biden att han inte ställer upp till omval. Bara några månader innan valet och med knappt 4 veckor till demokraternas konvent. 

När Biden gick till val 2020 var det många som såg det som en övergångsperiod. Han var en erfaren politiker som var lätt att sälja in, framförallt efter fyra kaosartade år med Trump. Planen var inte att Biden skulle kandidera igen 2024 utan istället skulle han återställa status quo och sedan låta någon annan ta över. Även om det aldrig sades öppet att denne någon skulle vara Kamala Harris så var det nästan skrivet mellan raderna. 

Harris hade ett väldigt imponerande CV redan då. Dubbla kandidatexamen i statsvetenskap och nationalekonomi från Harvard som kröntes av en juristexamen från University of California. Under 90-talet arbetade hon som jurist och åklagare för att sedan bli distriktsåklagare i San Francisco 2004. Posten höll hon fram till 2011 då hon blev attorney general för Kalifornien. 

Det dröjde ända till valet 2016 innan hon tog sitt första riktiga politiska uppdrag. Hon vann valet som senator, fortsatt i Kalifornien, när erfarna Barbara Boxer gick i pension. Harris fick en relativt enkel resa till senaten då ingen republikan ställde upp i Kalifornien och Harris besegrade Lotta Sanchez som tidigare hade suttit i kongressen för Demokraterna. 

När det blev dags att välja en presidentkandidat hade Harris endast tjänstgjort som heltidspolitiker under en mandatperiod och partiet var oroliga över att Donald Trump skulle vinna valet igen. Därför vågade man inte satsa på en “outsider”, utan valde istället att gå på Joe Biden som man trodde skulle ha lättare att vinna väljare. Samtidigt utseddes Harris till vicepresidentkandidat, för att framförallt locka röster bland kvinnor och svarta väljare men också introducera Harris för den breda massan. 

Tyvärr gick inte planen som tänkt och Harris förtroendesiffror har inte varit över 50% sedan 2021. Om Harris haft starkare stöd i opinionen hade det varit troligt att hon blivit nominerad som presidentkandidat tidigare. Men Joe Biden ställde upp för omval och Demokraterna hoppades på att han återigen skulle kunna besegra Trump.

Än så länge har valrörelsen präglats av ett genomgående budskap: båda kandidaterna är jättedåliga. Det har framställts som ett faktiskt val mellan pest eller kolera (välj alltid kolera, aldrig pest). Ena sidan skriker sig hesa åt hur gammal och senil Joe Biden (kolera) är samtidigt som den andra sidan inte kan räkna upp alla Trumps (pest) brott och felsteg utan att spränga twitters teckengräns. För de som kampanjar för en kandidat har väldigt lite handlat om faktisk sakpolitik och mest om att smutskasta motparten så mycket som möjligt samtidigt som man blint förnekar bristerna på sin egen sida. Ett ödesval utan tvekan men ett val som många i USA blivit ganska trötta på. 

Det krävdes en katastrofal första debatt av Biden, som fick Harris förtroendesiffror att skjuta i höjden, och sedan flera veckor av krav från inflytelserika personer inom Demokraterna om Bidens tillbakadragande innan så blev fallet. Bidens avgång kommer inte plötsligt och de klagomål som höjts sedan den första presidentvalsdebatten. Tillslut kunde man inte längre blunda för klagomålen och opinionssiffrorna. Joe Biden fick lov att dra sig tillbaka och fram trädde Kamala Harris. Nu ska hon försöka bygga sitt förtroende och ena inte bara det demokratiska partiet, utan ett helt land.

Kamala Harris kan profileras som den moderna kandidaten. Hon är Donald Trumps raka motsats och kan stå för förnyelse och framtidstro i ett allt mer konservativt land. Med kvinnofrågor på recession, betydande sociala klyftor och ökad polarisering skulle Harris kunna samla ett stort stöd. Redan 2020 vann hon valet åt Biden genom att locka över svarta och kvinnliga väljare och dessa lär stanna kvar. Nu har Harris även möjlighet att vinna över mittenväljare som varken velat se Biden eller Trump som sin kandidat. Om hon och Demokraterna skulle lyckas med det har de troligtvis säkrat segern. Men det kommer inte att bli enkelt.

Harris kommer behöva kämpa mot Donald Trumps outtröttliga följarskara, vars främsta uppgift kommer vara att smutskasta och undergräva henne. Hon kommer att behöva jobba hårt för att framstå som den vuxna i rummet och inte dras med i sandlådedebatter likt de Trump och Biden haft på senare år. Diskussioner om vem som är bäst på golf hinns inte med såhär tätt inpå valet (och borde inte ha en plats i ett amerikanskt presidentval). Harris har mycket att vinna på de tv-sända debatter som finns kvar inför valet. Harris kommer att krossa Trump i en sakpolitisk debatt, så Trump kommer därför att försöka minimera tiden Harris får att prata sakpolitik.

Än så länge finns det begränsat med opinionsundersökningar gjorda efter Bidens avgångsbesked, men det verkar bli väldigt jämnt mellan Harris och Trump. New York Times har sammanställt olika undersökningar och visar på en ledning för Trump med 49% mot 46%. Men det görs också med noteringen att siffrorna kan komma att ändras när Harris får chansen att presentera sig för nationen i större utsträckning. De kvarvarande procentenheterna går främst till Robert F Kennedy som alltjämt försöker hålla sig relevant som oberoende i valet. I de flesta undersökningar får han runt 5% av rösterna.

Enligt CBS har Harris redan säkrat tillräckligt med röster för att bli partiets officiella kandidat. Samtidigt har hon lyckats samla ihop över 100 miljoner dollar bara sedan hennes kandidatur blev officiell under torsdagskvällen. Det är en historisk kraftsamling och en indikator på den optimism som råder kring hennes kandidatur. 

Just frågan om kampanjpengar är viktig i USA. Att Harris får tillgång till Bidens tilltänkta krigskassa plus de medel som hon själv har samlat in kommer att göra hennes kampanj mycket enklare. Den amerikanska valrörelsen är en enormt stor maskin som slukar pengar. Förra valrörelsen var en av de dyraste någonsin och bara kostnaderna för presidentvalskampanjer landade på ungefär 5,7 miljarder dollar. Harris kommer att behöva mycket ekonomiskt stöd om hon ska ha en chans mot Donald Trump, vars personliga förmögenhet uppgår till cirka 5,9 miljarder dollar. Lägg därtill alla de donationer som han kunnat samla på sig under de senaste fyra åren samt det republikanska partiets egna kassor.

Hur det här kommer att gå är fortfarande omöjligt att urskilja men det som länge sett ut att vara en solklar vinst för Trump har nu återigen blivit en kamp där båda sidor har en chans att vinna. Och för alla de redan marginaliserade grupperna i USA och runt om i världen kan vi bara hoppas att USA får sin första kvinnliga president någonsin. Vilka konsekvenser som ännu en mandatperiod med Trump kan få är svårt att föreställa sig. Han har lovat att vara mer aggressiv under en andra mandatperiod när det inte finns någon oro att bli omvald. Vad innebär det för alla kvinnor som önskar behålla rätten till sin egen kropp? Vad betyder det för de som invandrat till USA med hopp om ett bättre liv för sig och sina barn. Inte minst, vad innebär det för de ukrainare som i skrivande stund lägger ned sina liv för att hålla oss och USA säkra från det ryska terrorväldet? Klarar USA en till mandatperiod med Trump? Gör vi själva det? Det är onekligen ett ödesval.