Vägval för Europeiska Unionen

Den Europeiska Unionen (EU) har existerat i olika former sedan tidigt 50-tal. Från den Europeiska kol- och stålgemenskapen med bara sex grundarländer till dagens Europeiska Union med 27 medlemsländer över hela Europa. På vägen dit har samarbetet tagit andra former och namn men målet har alltid varit detsamma. Fred i Europa. Det EU som vi känner till idag är främst en frihandelsorganisation men i grunden är EU en fredsbevarande institution som bildades i sviterna av ett förödande andra världskrig. Genom att inrätta gemensam kontroll över kol och stål skulle inget enskilt land kunna rusta upp i syfte att starta ett nytt krig. Och det fungerade.

Foto: Christian Lue

Sedan unionens bildande har ingen av medlemsstaterna varit i krig, varken med varandra eller med utomstående länder. De liberala principerna om värdegemenskap och interdependens visade sig vara precis vad Europa behövde. I fredstid har länderna kunnat stärka sina egna och varandras ekonomier och på sätt byggt ett starkare Europa tillsammans. 

Vad är då nyckeln framåt? EUs styrka ligger i dess medlemsländer, innebär det då att unionen bör utvidgas ytterligare? I dagsläget har EU nio kandidatländer, steget ett land måste ta innan de kan bli fullvärdiga medlemmar. Systemet med kandidatländer finns för att skapa en sorts övergångsperiod där länderna kan anpassa sin lagstiftning för att möjliggöra ett EU-medlemskap. I dagsläget är Albanien, Bosnien och Hercegovina, Moldavien, Montenegro, Nordmakedonien, Serbien, Turkiet och Ukraina. 

Turkiet har varit kandidatland sedan 1999 men förhandlingarna om ett turkiskt medlemskap har gått långsamt. Sedan 2016 har de stängts ned totalt och EU har istället börjat protestera mot turkiska människorättskränkningar, vilket försämrat relationen ytterligare. Det som talar för ett turkiskt medlemskap är att president Erdogan verkar ha satt stor press på Ulf Kristersson under de svenska Natoförhandlingarna för att återuppta frågan. Huruvida svenskt stöd för turkiskt EU-medlemskap kommer att göra någon egentlig skillnad när majoriteten av unionen inte tycker att Turkiet uppfyller Köpenhamnskriterierna om demokrati och rättssäkerhet. 

Ukrainas väg till EU-medlemskap är desto nyare. Bara fyra dagar efter att ryska trupper marscherade in på ukrainskt territorium skickades en ansökan in för ett ukrainskt medlemskap. Många statschefer ville skynda på den normalt väldigt långsamma processen och låta Ukraina uppgå i unionen så snabbt som möjligt. Men frågan är om man verkligen kan göra ett undantag för Ukraina. En dag kommer kriget att vara över och Ryssland kommer vara besegrat. Då kommer Ukraina att behöva fungera som vilken annan medlemsstat som helst. Det var åtminstone så kommissionens ordförande Ursula von der Leyen resonerade. I The Economists demokratiindex från förra året så rankar Ukraina på plats 91 av 167 länder. Landet kategoriseras som en “hybridregim” och får sin lägsta poäng sedan mätningarna började 2006. Det är inte lätt att bygga en demokrati under pågående krig men faktum är att Ukraina har trendat nedåt på demokratiindex nästan varje år. Om Ukraina blir medlem utan att den nödvändiga demokratiska strukturen på plats så riskerar EU att förvärra problem som idag skapas av länder som Polen och Ungern (41a och 50e respektive, kategoriseras som “demokratier med anmärkningar”). Ukraina har en given plats i den europeiska gemenskapen men det måste ske på rätt sätt för att se till att unionen inte försvagas. I Ukraina pågår just nu enorma ansträngningar för att uppfylla EUs krav för inträde och formella förhandlingar har pågått sedan slutet av förra året. 

Det är svårt att förutspå precis vad som kommer att hända i Europa framöver. Ett oroligt omvärldsläge gör att förutsättningarna förändras från en dag till en annan. Det är krig i vårt närområde och EUs säkerhetsgaranti från USA är försvagad sedan Storbritannien lämnade och den transatlantiska säkerhetslänken står inte längre till unionens förfogande. Finns det kanske potential för Storbritannien att påbörja en återanslutningsprocess? Den inhemska opinionen rör sig åtminstone åt det hållet. Om det sker så blir det ett hårt slag mot de krafter i andra länder som vill lämna unionen. EU står också utan tydligt maktcentrum sedan Angela Merkel klev ned från sin position som förbundskansler. Macron har visserligen försökt axla hennes roll men inte lyckats fullt ut. Framtiden är helt enkelt fortsatt oviss men unionen står stark ändå.