När jag var liten så stammade jag och kunde inte prata rent. Vissa äldre uppfattade detta som gulligt och lite roligt för de visste att det oftast försvinner ju äldre man blir. För mig var det varken gulligt eller roligt. Det gjorde mitt liv till ett rent helvete redan från första skoldagen. Det var ett gäng killar som från första ordet jag stammade fram bestämde sig för att göra just mitt liv till ett helvete. De lyckades väldigt bra också. Jag vet inte hur många dagar jag grät på skolans toaletter för att jag trodde det var något fel på mig. För att jag inte var normal. För det sa de att jag inte var. De sa att jag hade något fel i hjärnan så jag var sämre än dem. Jag trodde på dem.

Det var starten på en mobbning som var nästan konstant fram tills att jag började i årskurs åtta på en ny skola i en ny stad. Till slut kunde jag prata rent och slutade stamma men bara för det betydde det inte att jag var normal. Tvärtom. Det fanns ju andra saker jag kunde kallas. Som jockgay. Det var ett väldigt populärt namn att använda då lärarna inte riktigt märkte skillnaden mellan jocke och jockgay. Därför sa de aldrig ifrån. Fast det är klart. Även när jag eller någon annan påtalade att detta förekom så gjorde varken lärare eller rektor något. Ibland var ju till och med läraren med på ett hörn. En rektor svarade ”det kan jag aldrig tro att denna lärare sagt”. Detta sa rektorn efter att det kommit in 20 elever på denna persons kontor och gett exakt samma uppgifter om vad läraren hade sagt till mig. 20 personers ord, elevers ord, var mindre värda än en enda lärare.

Om inte nästan en hel skolklass kan bli trodd över en lärares ord, hur ska då en ensam elev kunna få rättvisa och känna att hen faktiskt duger och slippa mobbningen? För ibland är det inte det att läraren inte ser eller vet vad som händer. Problemet ligger då i att läraren inte orkar ta tag i problemet.

En gång tog jag tag i problemet. Min värsta plågoande sedan länge hade varit på mig hela veckan. På fredagen var vi tre personer i ett klassrum. Jag var en av dem. Carl min plågoande en annan och sedan ytterligare elev i vår klass. Carl slog mig med en linjal. Gång på gång slog han mig hårt över händerna och i ansiktet med linjalen. Jag gav honom en varning. Han skrattade åt mig. Högt och rått, ni vet som i filmerna. Till slut sa jag att det fick vara nog. Jag reste mig full av raseri och Carl såg det i mina ögon. Han sprang ut och jag efter. Jag hann ikapp honom och sedan utbröt slagsmål. Han fick spö för ett år, som man sa när jag gick i femman. Det var min lösning för stunden. Jag fick givetvis skäll och straff för detta men tänkte att det var det värt när äntligen fick tyst på min stora plågoande.

Mm, så kanske det går till i filmernas värld men veckan efter hade jag sju, kanske åtta killar som slog ner mig. Jag ensam. Blåmärkena fanns över hela kroppen och det rann blod från näsan ner över läppen efter att Carl gett mig en riktig snyting. När jag sen träffade läraren var det inte tal om något straff eller någon som skulle skälla på Carl och förklara att det var fel. Istället fick jag en föreläsning om att jag inte skulle provocera dem eller göra något som skulle göra de andra eleverna arga på mig.

Alla har vi ett gemensamt ansvar för att det inte ska förekomma mobbning på vare sig arbetsplatser eller skolor. Frågan är bara, vad gör du?