Under tisdagen redogjorde regeringen Reinfeldt för sin nya satsning på järnvägen, där 3,6 under 2012 och 2013 skall läggas på drift och underhåll, samt ytterligare 1,4 miljarder på andra infrastrukturprojekt.. Reinfeldt sade själv att ”syftet är att vårda och förbättra det vi redan har”, men alliansens partiledare har även pekat på att detta kommer skapa ett par tusen nya jobb i Sverige.

Föga förvånande har i stort sett samtliga oppositionspartier uttryckt sitt missnöje. Det är för lite pengar, felriktade pengar, för mycket satsning på vägar, för lite långsiktig planering, för lite, inte tillräckligt, för ”futtigt”, eller vilket negativt adjektiv man än kan tänka sig. Såklart. Så ska väl oppositionen reagera, antar jag.

Allra intressantast är dock Sverigedemokraternas reaktion. Såhär skriver Tony Wiklander, företrädare för SD i Trafikutskottet:

– Det är för lite pengar och det verkar lite yrvaket. SD vill förmodligen se ett högre anslag än vad regeringen föreslår med också utslaget på fler år.

Det är väldigt intressant att läsa Sverigedemokraternas åsikter om järnvägen och infrastruktur. För sådana finns det inte så många av, allra minst nedskrivna. Jag kan exempelvis konstatera att man i sitt valpolitiska manifest med de 99 viktigaste förslagen för ett bättre Sverige varken nämner ordet infrastruktur eller järnväg en enda gång.

En sökning på Sverigedemokraterna och infrastruktur på Google ger inte heller något matnyttigt över huvud taget. Några lokala avdelningar har någon idé, som motsägs nästan totalt av en annan avdelnings. Nationellt får man reda på ingenting. Sverigedemokraterna verkar helt enkelt inte ha någon rikstäckande infrastrukturpolitik.

Oskar Öholm, moderat riksdagsledamot, skrev på sin blogg ett bra satiriskt inlägg om Sverigedemokraternas infrastrukturpolitik, eller kanske snarare deras brist på sådan. Öholm satt som ledamot i trafikutskottet när den då 71-årige Tony Wiklander, från SD, gjorde sitt inträde i utskottet. Första mötet yppade han tydligen inte ett enda ord. Fyllde mest ut sin demokratiskt valda plats.

Kanske finns det en baktanke bakom detta. Att ingenstans skriva om sin infrastrukturpolitik, eller vilken politik det nu än är man talar om, skapar självklart en transparens som ger en möjlighet att klaga på lite vad man vill, förutsatt att den breda massan har glömt bort att man kanske totalt motsäger sig själv, eller något man tidigare har sagt. Den här transparensen gör att Sverigedemokraterna kan gå ut och kräva en återreglering av järnvägen – när det populistiskt gynnar partiet. Men det får en enorm negativ konsekvens – förtroendet för partiets politik blir noll, i alla fall i längden.

Man kan inte vara ett riksdagsparti utan att ha tydligt formulerade idéer om sådant man tycker och har åsikter om. Hade Sverigedemokraterna inte brytt sig om infrastrukturpolitiken, inte tyckt något, så hade man kanske inte kunnat kräva att man någonstans nationellt säger vad man tycker. Men att vara ett riksdagsparti som tycker i infrastrukturfrågor utan att i något politiskt manifest säga vad man tycker, skapar inte någon trovärdighet över huvud taget. Det är värt att tänka på, Tony Wiklander. Fast jag tror egentligen att du redan är mycket medveten om detta. Annars hade du inte varit så försynt att du skrev förmodligen i en fråga som du ska vara expert på. Eller så ligger problemet i att ni inte har någon expert i ämnet.