För ungefär fyra år sedan skrev Magnus Andersson, dåvarande ordförande för Centerpartiets ungdomsförbund, en debattartikel om att ersätta statliga försäkringar med ett grundtrygghetssystem som han definierade såhär:
Grundtrygghetsprincipen innebär att alla medborgare oavsett inkomst får en lika stor ersättning från staten vid sjukdom eller arbetslöshet. Ersättningen bör ligga på en nivå som säkerställer en grundläggande levnadsstandard men samtidigt är så låg att det lönar sig att ta ett arbete. (DN Debatt 20070702 http://www.dn.se/debatt/avskaffa-a-kassan-och-sjukforsakringen)

Överraskande nog står denna definition inte långt från wikipedias medborgarlön, en idé som i Sverige länge företräddes av Miljöpartiet.(http://sv.wikipedia.org/wiki/Medborgarl%C3%B6n)

Det finns två viktiga skillnader mellan Grundtrygghetssystemet och klassisk medborgarlön, den första är att grundtrygghetssystemet inte är en lön utan ett bidrag. För att det skall löna sig att ta ett jobb så måste ersättningsnivån vara lägre än ett relativt lågavlönat heltidsjobb. Samtidigt måste det gå att leva ett drägligt liv på, annars kommer det aldrig att slå i något västeuropeiskt land. För en sak är säker när det kommer till den rika världen, vi hatar att få det sämre.
Den andra skillnaden är att medborgarlön ges utan motprestation, genom att kräva att de som får grundtrygghetsbidrag söker jobb så kan vi behålla den svenska arbetslinjen.

Man bör alltid närma sig med försiktighet när det talas om bidrag, att ge bort andras pengar är alltid ett inkräktande på deras frihet, vissa skulle till och med kalla det stöld. Trots det har former av grundtrygghetssystem företrätts av stora liberala ekonomer som Milton Friedman och Friedrich Hayek (http://en.wikipedia.org/wiki/Basic_income_guarantee).
Är grundtrygghetssystemet då den röda faran eller nyckeln till frihet? Nozicks samhälle där rätt till liv, frihet och egendom trumfar allt är nog ogenomförbart och enligt de flesta liberaler inte ens önskvärt. Många menar att det krävs en del pengar för att vara fri på riktigt.

Ett grundtrygghetssystem motverkar dagens system där stora summor betalas till de som arbetat tidigare av de som arbetar nu, trots att de haft möjlighet att spara själva. Där dagens system faktiskt uppmuntrar människor att slösa och vara ekonomiskt oansvariga skulle ett grundtrygghetssystem åtminstone uppmuntra visst sparande hos de som vill behålla sin höga levnadsstandard.

CUF hävdar att grundtrygghetssystem kommer minska statens kostnader, men där finns problem: Det går att minska byråkratin, men inte så hemskt mycket, Svensk byråkrati är rätt effektiv. För att minska kostnader måste alltså utbetalningarna bli lägre. För en vanlig a-kassa finns ett tak på strax under 15 000 kronor i månaden före skatt. Samtidigt blir försörjningsstöd inklusive bostadsbidrag sällan högre än en students bidrag och lån. För att ett grundtryggetssystem skall spara pengar så måste det ersätta mycket mer än bara arbetslöshet-, sjukförsäkringar och försörjningsstöd. Eftersom Friedman och Hayek argumenterat för mycket låg skatt kan man förutsätta att även de tyckt att grundtryggheten skall ersätta flera statliga utgifter, som exempelvis barnbidraget – som betalas ut till alla familjer oavsett rikedom och 2009 kostade 23 miljarder kronor enligt SCB (http://www.scb.se/statistik/_publikationer/OV0904_2011A01_BR_19_A01BR1101.pdf).

Grundtrygghetssystem kan innebära ytterligare en stor frihet för människor . Friheten att själv förfoga över pengar. Man ges tillräckligt mycket pengar för att leva ett drägligt liv, dem får man prioritera hur man vill. Till skillnad mot försörjningsstödet så kan man exempelvis sänka sina boendekostnader genom att t.ex. bo kollektivt utan att riskera att mista sitt bostadsbidrag. På så vis kan var och en välja just det som är viktigast i dennes liv, utan att styras av den statliga normen för vad man borde lägga pengarna på.

Om grundtrygghetssystem verkligen kan uppmuntra människor att ta större ansvar för sin ekonomi samtidigt som det ger mer ekonomisk frihet till de fattigaste och om allt detta kan uppnås samtidigt som de offentliga kostnaderna sjunker så vore det en liberals våta dröm. För att detta skall gå så måste vi dock skära i flera av de orimliga kostnader som staten dragit på sig genom åren. Ett grundtrygghetssystem som kärnan i välfärdspolitiken skulle bli just en nyckel till frihet. Att införa grundtrygghetssystemet och behålla den svenska välfärden med kaka på kaka riskerar dock att mer likna en röd gryning.