Sverige ligger i framkant när det gäller att minska den skadliga miljöpåverkan och med att jobba för ett grönare och miljövänligare matbord. Vi jobbar med att utveckla biogasanläggningar, stimulerar till köp av fler elbilar och ett mer närproducerat och ekologiskt alternativ i våra livsmedelsbutiker. När vi köper närproducerad mat i Sverige, ska vi vara medvetna om att den inte bara uppfyller höga krav på djurskydd, utan också uppfyller de svenska miljökraven som gäller för odlad gröda. De Svenska råvarorna är dessutom mindre miljöbelastande eftersom varken mjölken eller grönsakerna har åkt båt eller utsatts för farliga besprutningsmedel. För mig är det oerhört viktigt att vi verkligen tar vara på landets egna resurser och gör våra matinköp utifrån den omtanke om djur och miljö som våra lagstiftare avsett och faktiskt inser att det inte är vettigt att importera så stora mängder livsmedel samtidigt som stora delar av världen lider brist på mat.

Jag delar verkligen Landsbygdsminister Eskil Erlandssons (c) vision, Sverige – det nya matlandet. Det är viktigt att vi tillsammans gynnar de lokala och ekologiska matproducenterna som ger oss möjlighet att köpa råvaror av hög klass. Ibland erbjuds kunden att plocka just det där äpplet eller moroten som man verkligen vill ha, det kallar jag för frihet! Genom att man gynnar den lokala odlaren bidrar man inte bara till en bättre miljö utan också till en levande landsbygd med företagare. Alla, barn, vuxen, gammal eller ung, behöver näringsrik mat och det kan vi framställa på landsbygden.

Vi måste dessutom lära oss att värdesätta den odlingsbara marken och se den som en resurs för framtiden. Att låta bygga bostäder på fin åkermark är ett stort problem som vi har i Sverige. Städerna brer ut sig och jag anser att kommunpolitikerna verkligen måste skärpa sig. För ju mer mark som försvinner, ju mindre mat kan vi producera. Det är upp till den enskilda kommunen att utreda om det finns möjlighet att bygga på annan mark än åker, vilket de naturligt vis bör eftersträva.

Vi konsumenter behöver dessutom bli mer medvetna om vad vi äter och hur maten produceras. Åk gärna ut till en lantbrukare eller en grönsaksodlare och gör ett studiebesök. Vi behöver alla få upp ögonen för det Svenska alternativet och det kan vi endast få genom kunskap. Tillsammans kan vi göra skillnad. Jag brinner för den Svenska landsbygden och våra matproducenter, som inte bara skapar jobb och tillväxt, utan också en enorm matglädje!

Patrik Davidsson (C)

Ordförande CUF Kronobergs län

Som politiker känner man ibland att Sveriges framtid vilar på ens axlar. Ofta gör den också det. Man har flera uppdrag, massa material att läsa in sig på och en hög beslut som först skall grälas om i timmar innan de kan tas. Är man fritidspolitiker har man dessutom ett jobb vid sidan av detta. Förutom det skall man vart fjärde år enas över kommungränser, länsgränser och på riksnivå om vad som är de viktigaste politiska frågorna och hur man skall lyfta dem i en valrörelse. Framtiden väntar inte på någon så det kan vara svårt att få tid att luta sig tillbaka och analysera det förflutna. Nu gör Verto ett försök att hjälpa dig på vägen.

De flesta centerpartister har nog sett den här grafen, många har nog haft en del huvudvärk över den. Den visar Centerpartiets resultat i riksdagsvalen sedan 1973 (datan från SCB).

Detta är en ganska nedslående linje, särskilt om man har i minne att uppgången runt 2006 bröts i valet 2010. Denna utveckling är ganska unik för Centerpartiet, tittar man på moderaterna så har de exempelvis farit upp och ner som en symaskinsnål. Så vad är det som hänt Centerpartiet?

Som alla nog vet har ett annat parti, Socialdemokraterna, tappat i väljartal och opinionsmätningar, en långsiktig orsak sägs ofta vara att den så kallade ”arbetarklassen” har krympt. Allt fler Svenskar skaffar högre utbildning och allt fler blir tjänstemän. Samma förklaring kan nog användas för att förklara Centerpartiets långsiktiga nedgång, partiet har länge hängt samman med jordbruket och dess binäringar. Dessa näringars har gått från 7 procent av sysselsättningen 1971 till 4 procent 1991 och 3 procent 2001 (Källa: Lennart Schön – En modern svensk ekonomisk historia).

Att förklara väljartappet med jordbruksnäringarnas tapp är okej, så länge som man minns att väljartal inte bara är en följd av strukturomvandlingar. Bra ledarskap, rätt politiska kampanjer och förmågan att ta tag i de problem som folket bryr sig om är minst lika viktigt. Att antalet människor i jordbruksnäringar inte ens utgjort hälften av Centerpartiets väljartal visar att partiet inte står och faller med vad människor har för jobb.

En annan sak som Centerpartiet och Socialdemokraterna har gemensamt är att de anses vara folkrörelsepartier. Att grunda sig på en folkrörelse betyder mycket, man representerar en stor grupp av folket och har en naturlig väljarbas. Frågan är förstås, är Centerpartiet fortfarande ett folkrörelseparti? Att vara ett folkrörelseparti är inte bara att representera en folkrörelse, folkrörelsen måste också finnas i partiet och påverka det, därför kan man lätt se om ett parti är ett folkrörelseparti genom att titta på dess medlemsantal.

Under 60 och 70-talet rörde sig Centerpartiets medlemsantal mellan hundra och tvåhundra tusen (en fjärde- till femtedel av Socialdemokraterna, men de hade LO-medlemmar som sin grund), 1991 hade Centerpartiet 163 105 rapporterade medlemmar (siffror från wikipedia), definitivt en folkrörelse. 2010 hade Centerpartiet en bit över 37 000 medlemmar, tredje störst i Sverige, men en tredjedel av Socialdemokraterna och nästan 20 000 färre än Moderaterna. Baserat på det medlemsantalet är det svårt att kalla Centerpartiet folkrörelseparti.

Centerpartiet har gått från en folkrörelse och ett stort segment av samhället som grund till att bli ett av flera mindre partier. För att kunna föra ett partis politik och driva partiets valrörelse måste man förstå vilka som är ens väljare. En felaktig bild av vilka man representerar gör det inte bara svårt att driva valrörelse, ett monumentalt större problem är att man får en felaktig bild av vilkas vilja och behov man skall representera. Vilka har då blivit Centerpartiets väljare?

En titt på väljarundersökningar från 2006 och 2010 visar ett antal viktiga grupper där Centerpartiet är överrepresenterat jämfört med andra partier, inte helt oväntat är människor uppvuxna på landsbygd en stor väljargrupp. Vad gäller jordbruk var dock överrepresentationen av jordbrukare bland väljarna 2006 lika stor som överrepresentationen av tjänstemän. Mer oväntat är kanske att partiet hade en kraftig överrepresentation av väljare som var SACO-anslutna och väljare med universitetsexamen (flera av dessa med utbildning åt jordbruks- och miljövårdshållet). Vad gäller dessa högutbildade är det dock väldigt få som 2006 ansåg sig vara kärnväljare. Under 2010 visade sig också de högst prioriterade områdena hos centerväljare var svensk ekonomi, sysselsättning, utbildning och företags villkor. En sak som 2006 och 2010 definitivt hade gemensamt är att Centerpartiets väljare främst är kvinnor (Källor SVT: Valundersökning 2010, ”Regeringsskifte – väljarna och valet 2006” av Henrik Oscarsson & Sören Holmberg).

Sammanfattningsvis har Centerpartiets rört sig från att vara böndernas folkrörelse till ett parti som drar ett brett skikt av Svenskar som ofta har kopplingar till landsbygden, ett starkt miljöintresse och en utbildning över befolkningsgenomsnittet. Precis som alla andra partier har Centerpartiet upplevt hur människor allt mindre röstar efter tradition och samhällsskikt och allt mer efter ideologi och individuella idéer. Vi från Verto kommer inte försöka berätta vilka väljare Centerpartiet skall jaga eller hur partiets politik skall passa de nuvarande väljarna. Vi ger er en historia att lära er av. Använd den vist.

Att Centerpartiet och CUF har bytt ledare kan ingen ha undgått. Men hur ska vi göra för att förnya mer i själva partiet?

Jag frågade Gustav Andersson, Miljö- och skärgårdslandstingsråd för Centerpartiet i Stockholms läns landsting, vad han tycker vi kan få Centerpartiet att faktiskt bli det framtidsparti vi bör och vill vara:

”Centerpartiet bör först och främst våga vara en opinionsbildande, snarare än opinionsföljande kraft. I en politisk miljö med åtta riksdagspartier varav fyra allianspartier som i väljarnas ögon är snarlika finns varken utrymme eller existensberättigande för partier som vill samma sak som alla andra eller, än farligare, inte vet vad det vill. Ett äkta och slagkraftigt engagemang, även i frågor som inte är valvinnare här och nu, borde betala sig förr eller senare eftersom det bygger trovärdighet på lång sikt.

Personligen anser jag att miljöfrågorna är objektiva överlevnadsfrågor som det är varje partis ansvar att ge en mycket hög prioritet. Centerpartiet har en stark tradition som det första ”miljöpartiet” och vi bör fullfölja den traditionen av sakpolitiska skäl. Bland annat måste det bli tydligare att andra allianspartier på den nationella nivån blockerar viktiga delar av en effektiv miljöpolitik.

Centerpartiets frihetliga och decentralistiska tradition måste tas tillvara ännu bättre. Frihetsdebatten har fokuserat på skattefrågor och – under senare år – på integritetsfrågor. Att byråkrati, lagar och regler faktiskt är ett lika stort eller större hinder för människors initiativ och företags växtkraft har hamnat i skymundan. Det behövs en politisk kraft som med kraft och konkretion ifrågasätter våra myndigheters, klåfingriga politikers och EU-byråkraters kontinuerliga arbete på att reglera människors, småföretags och föreningars vardag. Det är för övrigt en typ av frihetsinskränkning som slår särskilt hårt mot våra landsbygders sociala och ekonomiska bärkraft, något som jag har otaliga exempel på från Stockholms skärgård.

Det borde vara Centerpartiet med sin urgamla folklighet, inte en regelkramande kristdemokrati, som gjorde anspråk på att företräda ”verklighetens folk” mot expertväldet. För att detta ska lyckas räcker det inte med myndighetsdirektiv att minska regelbördan med si och så många procent. Det krävs en grundmurad övertygelse om att enskilda människors och lokalsamhällens egna val och initiativkraft är den mest legitima drivkraften i samhället, som bara i nödfall får kväsas. Det krävs också en teoretisk förståelse och en högljudd, ideologisk och vaksam kritik av alla de drivkrafter, som bygger upp nya regler och hinder i allehanda goda föresatsers namn.

Jag är inte säker på att detta fokus är en garanti för att Centerpartiet på nytt blir ett 25-procentsparti, men det är en värdig, idéburen men samtidigt konkret uppgift som borde säkra vår relevans i den framtida politiken.”

- Gustav Andersson (C), Miljö- och skärgårdslandstingsråd Stockholms läns landsting

Detta låter ju onekligen väldigt logiskt och praktiskt, iallafall om ökad livslängd automatiskt innebar ökad hälsa och ökat välbefinnande.

Och hur funkar detta egentligen med vår syn på människans fria val, om hon känner sig tvingad att stanna kvar på arbetsplatsen längre än vad hon orkar?

SCB har tagit fram siffror på medellivslängden i Europa och Sverige de senaste hundra åren, och det är ju onekligen glada siffror med en ökning från 48 till 82 år för kvinnor och från 46 till 76 år för män. Regeringens hemsida, där man kan läsa denna sammanställning lyfter dessutom att under de senaste 50 åren har barnafödandet minskat, vilket gör att det blir ett stort glapp i arbetslivet då antalet levande och antalet människor i yrkespraktik är stort. ”Allt färre måste försörja allt fler” lyder det.

Det går inte att säga emot att det vore väldigt praktiskt och ett ganska logiskt steg att öka pensionsåldern till 75 år, som statsministern fått både kritik och medhåll om i media de senaste dagarna. Att dessutom säga att det inte är ett krav utan ett önskemål om att så många som möjligt ska stanna kvar är ju dessutom ett väldigt trevligt budskap, då det gör att människan får tillbaka mer makt över sitt egna liv och ett mandat att bestämma över vad som passar denne själv. Det är hemskt att tvingas från sitt arbete som man trivs med och som man fortfarande finner utvecklande, vården är ett ganska bra exempel där en stor del väljer att pensioneras när man är 67.

Men jag ser att det även finns en problematik här, gällande det fria valet:

Om det blir mer regel än undantag att 65 inte längre är den allmänna pensionsåldern utan varierar från arbetsplats, social gruppering etc, då har vi risken att folk förväntas stanna i arbete längre än vad människan orkar, är effektiv till eller vill. Man kan kalla det frihet, men denna frihet riskerar att bli ett socialt tvång av kollegor, familj, arbetsgivare och stat. Det är inte längre socialt acceptabelt att ”vara lat” och gå i pension.

Att människor lever längre är inte heller en garanti för att folk har hälsan med sig längre. Trycket på vård och omsorg är idag högre än vad det någonsin varit, det saknas kompetenser i samhället att ta hand om den åldrande befolkningen i form av specialistutbildade sjuksköterskor, undersköterskornas utbildningar är förlegade. Man måste våga lyfta frågan om folkhälsa, att förebygga ohälsa och faktiskt se till att folk både är friska och pigga nog att kunna arbeta kvar längre.

Först då tror jag att man kan tala om att höja pensionsåldern till den nivå är ekonomiskt hållbart. Vi måste se människan först, och inte förminska människan till en ekonomisk resurs, en råvara.

- Mathias Nordahl

Man skulle kunna tänka sig att en sådan här mur skulle gå längs den ”gröna linjen”, som är den internationellt erkända gränsen mellan Västbanken och Israel. Så är inte fallet, istället slingrar sig muren långt in på Västbanken och isolerar nästan 10 % av Västbankens yta genom att omringa flertalet byar. Faktum är att muren enbart till 15 % följer den internationellt erkända gränsen, den ”gröna linjen”, och rutten för muren är mer än dubbelt så lång som den gröna linjen är. När muren är klar kommer ungefär 25.000 människor bo mellan den gröna linjen och muren och på grund av israelisk politik måste invånarna över 16 år ansöka om uppehållstillstånd för att fortsätta få bo i de hus de själva äger och är uppväxta i.

Jag besökte själv byn Al Walaja, söder om Jerusalem, där muren är planlagd och byggs just nu runtomkring hela byn. När muren är klar kommer det finnas en tunnel för invånarna att gå genom och man har fortfarande inte fått information om hur öppningen av tunneln kommer se ut, trots att bygget är långt kommet. Men efter att ha studerat många andra byars fall gissar byborna att tunneln kommer vara öppen ungefär två gånger om dagen troligtvis mellan 6-6.20 på morgonen och sedan på eftermiddagen mellan 16-16.20. Detta innebär att om du som invånare i Al Walaja har ett jobb utanför byn och börjar jobba klockan 8 måste du gå upp två timmar tidigare och sedan sitta och vänta innan ditt jobb börjar. Jobbar du längre än till den tiden tunneln är öppen får du snällt be om att ändra arbetstider.

I just den här byn bor det en familj precis utanför den planlagda rutten för muren. Placerat på en kulle kan man se Jerusalem från deras hus, så man skulle kunna tycka att det vore enkelt och smidigt för den israeliska myndigheten att ge den här familjen Jerusalem-ID som gör att de har rätt att vistas både inne i Västbanken och i Jerusalem. Tyvärr är inte detta fallet, istället ska man nu bygga en tillbyggnad av muren runtomkring det här huset. Det här huset kommer alltså vara omringat av en mur, med en tunnel som öppning in i byn, som också kommer vara omringat av en mur med bestämda tider för in- och utgång. Ett litet fängelse i ett större fängelse, i ett ännu större fängelse.

Född och uppvuxen i ett centerpartistiskt hem i vilket jag har lärt mig om rätt och fel, kom jag till Palestina med öppna ögon redo att försvara grundläggande mänskliga rättigheter. Förundrad och förvånad märkte jag att majoriteten av aktivisterna var från anarkistisk och kommunistisk bakgrund, och lika förvånade var dem över att få höra om min politiska bakgrund. ISM som organisation är partipolitiskt och religiöst obundet, trots detta fick jag redan den första veckan höra ”Du är nog den första centerpartisten i ISM:s historia”. Jag förstod inte alls vad partipolitik hade med försvarandet och solidariteten med ett förtryckt folk att göra, men fick fint förklarat för mig att det finns en tradition för vänsterpartier att stötta Palestina-frågan.

Jag rynkade på näsan och tänkte för mig själv ”jaha det var ju fint av vänsterpartierna att bry sig, men det betyder ju inte att allianspartierna inte bryr sig.” Så tittade jag mig omkring och till min besvikelse så märkte jag att var jag nästan ensam. Jag vill så gärna påpeka att försvarandet av mänskliga rättigheter och engagemanget för ett fritt Palestina borde vara starkt i alla partier. Kampen och solidariteten med Palestina är för alla, det handlar om människors lika rätt och värde. Du är välkommen du också!

Förslaget passar in i Björklunds vision om en tillbakagång till den stela mer kateder-skola som de flesta 30-talister kan berätta om; borttaget piskrapp, öronnyp och skamvråer (det har i alla fall inte kommit på förslag än). Som liberal och intresserad av utbildningspolitik är det inte svårt att bli ordentligt upprörd.

Socialdemokraterna skapade en skola där alla skulle vara likadana. Man skulle arbeta i samma takt i boken, lära sig exakt samma skrivstil och helst prata samma dialekt på engelskan. Man skulle stöpas in i samma mall, bli ”normal”. Jag trodde att vi med en borgerlig regering skulle ta oss ifrån det träsk där bara normalbegåvade medelmåttiga fann en givande tillvaro, och där överbegåvade hämmades och understimulerades och underbegåvade inte hann med och fick dåligt självförtroende.

Men inte då. Förslag på förslag som flyttar oss tillbaka i tiden och inte framåt, som bygger på lärarens fingervisning och inte elevens initiativ, som bygger på lärarens röst och inte elevens, och där valfriheten och elevdemokratin minskar, produceras i Björklunds merkateder-fabrik.

Svensk skola har ett problem, det är jag den första att skriva under på. Kunskaperna är inte där de borde, vilket visas på de nationella proven och en alldeles för stor del elever som inte har behörighet ens till gymnasiet. Och det är behjärtansvärt att Björklund lägger ner hela sin själ i att lösa problemet.

Men han snubblar på målet. Han har syftet klart för sig, men glömt bort vad han vill ha för resultat. Det kommer inte att bli bättre studieresultat genom att befästa den socialdemokratiska utbildningspolitiken eller föra oss tillbaka 60 år i tiden. Och resultatet kommer inte bli bättre för att vi tvingar elever till skolan.

Björklund verkar inte ha vetskapen om att många av de som skolkar inte alls skolkar för att slippa skolan, utan för att lära sig mer – för att plugga. Att tvinga tillbaka de med hot till skolan skulle verka rent kontraproduktivt. Skolket är ett problem – ja. Däremot är inte skolket fött ur ingenting, utan fött ur de befintliga problemen i skolan. Att tvinga tillbaka eleverna utan att lösa problemen skulle som sagt vara direkt kontraproduktivt.

Det svenska skolan skulle behöva är en rejäl dos av individualisering. Låt eleverna arbeta i sin egen takt, fokusera på att lära sig det man behöver, i den takt man behöver. Hjälp de som behöver mest hjälp, stimulera de som behöver mest stimulans, utan att glömma bort de däremellan. Lära eleverna att ta eget ansvar, skapa entreprenöriell anda och utveckla kritiskt tänkande. Och att samarbete, demokrati och miljömedvetenhet blir tydliga inslag i utbildningen.

Med de kryddorna skulle svensk framtid bli en maträtt som skulle stå sig väl i internationell jämförelse. En maträtt som skulle få konkurrenskraft världen över, och som få skulle glömma. Som det är nu känns de kryddor som Björkrund &Co vill tillföra mest som ingredienserna till en blaskig, grå soppa, som i bästa fall kan få Sverige att långsamt fortsätta tyna neråt, i värsta fall orsaka ett tvärt fall.

(Foto av Melker Dahlstrand)
”Olika grupper i samhället har unika erfarenheter och intressen”. Ungefär så öppnar de flesta argumentationer för social representation i exempelvis riksdagen. Trots att påståendet är sant så är det långt ifrån klart att social representation verkligen är så bra.

Tanken med social representation är att eftersom samhällsgrupper har olika, unika, erfarenheter så skall dessa grupper också representeras i riksdagen. Deras representant skall vara någon som kommer från gruppen och delar dess erfarenheter. Enligt de som är mer hardcore skall representanten också dela gruppens intressen, men det blir lite svårt att gynnas av samma politik som arbetarklassen när man har en lön på ungefär 56 000/månad. Toppolitiker blir av nöden en egen grupp, men det hindrar inte att de fortfarande har relevanta erfarenheter från de samhällsgrupper de tidigare tillhörde. Anledningen till att den som företräder en grupps intressen också skall tillhöra gruppen är den bakomliggande tanken att människor antingen inte kan, eller inte vill, förstå behoven och viljorna hos samhällsgrupper som de har för lite gemensamt med.

Idén om social representation har slagit brett. Det talas gärna om att riksdagens problem är att den domineras av vissa etniciteter, åldrar och kön. Efter valet 2010 skrev bl.a. SvD om den medelålders, högavlönade, vita mannen som dominerar riksdagen (då hade vi 35 män fler än kvinnor i riksdagen totalt). I flera länder kvoteras kvinnor in i parlament och partier känner sig tvungna att sätta kandidater på sina listor, inte efter deras kompetens utan efter vilket yrke eller vilken hudfärg de har. På grund av allt detta anser jag att det är dags att höja min röst och säga att social representation är trams!

”Man” är inte en åsikt, ”medelålders” är inte en åsikt och ”högavlönad” är inte en åsikt. Det faktum att det finns högavlönade svenska män i alla riksdagens partier visar att åsikterna hos denna grupp går vitt isär. Här ligger också det första problemet med social representation: det går inte att hitta någon samhällsgrupp som är tillräckligt stor för att bli representerad i riksdagen som också är så homogen att dess medlemmar kan acceptera samma representant. LO anser sig representera arbetare, främst i industri och lågutbildade yrken, ändå röstade 26% av LO-medlemmarna på Alliansen (enligt VALU), dessa 26% har ändå via sina medlemsavgifter betalat pengar till Socialdemokraternas valkampanj. Samma problem riskeras att uppstå i riksdagen. Den person som skall representera din grupp kan mycket väl ha helt andra värden än du har. Det är säkert många invandrarkvinnor från vänsterkanten som tycker att Nyamko Sabuni var en fruktansvärd representant för invandrarkvinnors intressen.

Det andra problemet med social representation är det som skrämmer mig mest. När fokus på politiker handlar om huruvida de är bra på att förstå sina väljares problem och intressen så tappar man fokus på något mycket viktigt: Är politikerna bra på att vara politiker?
Att vara riksdagsledamot är faktiskt ett svårt jobb. Det handlar inte bara om att kunna läsa stora mängder material inför beslut och behandling. Det handlar också om att kunna förhålla sig kritisk till materialet. Politiker som inte kan sätta sig in ordentligt i ärenden de behandlar blir beroende av tjänstemän och tjänstemän är inte neutrala (även teorier om social representation pekar ut dem som en grupp med särskilda intressen och erfarenheter). Den arbetsbörda en riksdagspolitiker bär är minst lika komplicerad som de en universitetsstudent möter, men om politikerna misslyckas får de inte underkänt, däremot får Sverige tjänstemannastyre. När andra oroar sig över att vi har för få riksdagsledamöter med invandrarbakgrund eller kroniska sjukdomar oroar jag mig istället för att mer än hälften av riksdagsledamöterna efter valet 2006 inte hade studerat ens tre år efter gymnasiet.

Det är givetvis fritt för var och en att rösta som denne vill, men åtminstone jag ser bortom ålder, uppväxt och hudfärg. Jag röstar och kommer alltid rösta på en kandidat som står för mina åsikter och som har det som krävs för att stå för dem även i riksdagens utskott. Jag rekommenderar att även ni gör så.

Föga förvånande har i stort sett samtliga oppositionspartier uttryckt sitt missnöje. Det är för lite pengar, felriktade pengar, för mycket satsning på vägar, för lite långsiktig planering, för lite, inte tillräckligt, för ”futtigt”, eller vilket negativt adjektiv man än kan tänka sig. Såklart. Så ska väl oppositionen reagera, antar jag.

Allra intressantast är dock Sverigedemokraternas reaktion. Såhär skriver Tony Wiklander, företrädare för SD i Trafikutskottet:

– Det är för lite pengar och det verkar lite yrvaket. SD vill förmodligen se ett högre anslag än vad regeringen föreslår med också utslaget på fler år.

Det är väldigt intressant att läsa Sverigedemokraternas åsikter om järnvägen och infrastruktur. För sådana finns det inte så många av, allra minst nedskrivna. Jag kan exempelvis konstatera att man i sitt valpolitiska manifest med de 99 viktigaste förslagen för ett bättre Sverige varken nämner ordet infrastruktur eller järnväg en enda gång.

En sökning på Sverigedemokraterna och infrastruktur på Google ger inte heller något matnyttigt över huvud taget. Några lokala avdelningar har någon idé, som motsägs nästan totalt av en annan avdelnings. Nationellt får man reda på ingenting. Sverigedemokraterna verkar helt enkelt inte ha någon rikstäckande infrastrukturpolitik.

Oskar Öholm, moderat riksdagsledamot, skrev på sin blogg ett bra satiriskt inlägg om Sverigedemokraternas infrastrukturpolitik, eller kanske snarare deras brist på sådan. Öholm satt som ledamot i trafikutskottet när den då 71-årige Tony Wiklander, från SD, gjorde sitt inträde i utskottet. Första mötet yppade han tydligen inte ett enda ord. Fyllde mest ut sin demokratiskt valda plats.

Kanske finns det en baktanke bakom detta. Att ingenstans skriva om sin infrastrukturpolitik, eller vilken politik det nu än är man talar om, skapar självklart en transparens som ger en möjlighet att klaga på lite vad man vill, förutsatt att den breda massan har glömt bort att man kanske totalt motsäger sig själv, eller något man tidigare har sagt. Den här transparensen gör att Sverigedemokraterna kan gå ut och kräva en återreglering av järnvägen – när det populistiskt gynnar partiet. Men det får en enorm negativ konsekvens – förtroendet för partiets politik blir noll, i alla fall i längden.

Man kan inte vara ett riksdagsparti utan att ha tydligt formulerade idéer om sådant man tycker och har åsikter om. Hade Sverigedemokraterna inte brytt sig om infrastrukturpolitiken, inte tyckt något, så hade man kanske inte kunnat kräva att man någonstans nationellt säger vad man tycker. Men att vara ett riksdagsparti som tycker i infrastrukturfrågor utan att i något politiskt manifest säga vad man tycker, skapar inte någon trovärdighet över huvud taget. Det är värt att tänka på, Tony Wiklander. Fast jag tror egentligen att du redan är mycket medveten om detta. Annars hade du inte varit så försynt att du skrev förmodligen i en fråga som du ska vara expert på. Eller så ligger problemet i att ni inte har någon expert i ämnet.

Vad kan då skolan, politiker och vi andra göra i kampen mot mobbning?

- Det finns vissa saker som kännetecknar skolor som lyckas bekämpa mobbning: De utgår från den egna skolans förutsättningar, kartlägger elevers trivsel och problem och identifierar risker i den egna verksamheten. Utefter det väljer de att anpassa sitt arbete och jobbar systematiskt med sina insatser” säger Annika Hjelm som är undervisningsråd vid skolverket.

I ”Vad fungerar” framkommer att arbete med så kallade ”program” (en form av metoder eller handlingsplaner för att motverka mobbning) ofta inte anpassats efter skolans specifika behov eller situation.

- Program är inte lösningen, utan att man sätter sig på skolan och arbetar långsiktigt och systematiskt med sina problem efter sina egna förutsättningar, förklarar Hjelm.

Några åtgärder som skolverket visat minskar förekomsten av mobbning är:

• Att låta elever och vuxna samarbeta för att skapa god atmosfär.
• Utvärderingar och regelbundna kartläggningar av elevernas situation.
• Välutvecklade och schemalagda rastvaktssystem
• Antimobbningsteam som består av en bred grupp av både lärare och personal med specialfunktioner, exempelvis kuratorer och skolsköterskor.

På politisk nivå är det viktigt att dra lärdom av vad som fungerar på skolan och det är klokare att följa upp och ge stöd för att skolan skall få mer tid att arbeta med sina problem lokalt. Det kan alltså vara en dålig idé att leta efter snabba och enkla lösningar som att införa ett program. En nyttig sak politiker kan göra är att läsa just ”Vad fungerar?” som finns tillgänglig på Skolverkets hemsida.

En sista viktig fråga kvarstår då. Vad kan vi medmänniskor runt omkring göra för att motverka mobbning? Det är svårt att stå overksam vid sidan när ens nära kränks, men det är också viktigt att man inte gör det hela värre. Organisationen Friends föreslår att man går i tre steg, först bör man akut avbryta pågående mobbning, exempelvis genom att prata med skolan. Dessutom skall man stötta offret och vara tydlig med att det inte är offrets fel att hen blir utsatt. Därefter kan man arbeta förebyggande i dialog med skolan för att skapa en positiv miljö, för vuxna är det viktigt att vara en god förebild. På lång sikt menar de att man skall främja demokratiska principer om lika värde och främja tolerans i sin omgivning, en miljö som ej fördömer är ett viktigt steg i kampen mot mobbning.

- Vad man absolut inte bör göra är förstås sådant som kan få starka negativ effekter för den eller de som blir utsatta och utsätter, exempelvis att kränka de som kränker, att skapa en konflikt med skolan eller föräldrar till den/de som utsätts, hävdar Olle Cox från Friends.

Mobbning är ett stort problem, ett som vi måste lösa. Ofta gränsar mobbning till direkt fysisk eller psykisk misshandel. Som med alla stora problem duger det inte att kasta sig huvudstupa in. Vi måste tänka först och handla sedan, läsa och ta reda på vad som fungerar, så att vi inte slösar våra krafter på dåliga åtgärder samtidigt som folk lider och att vi inte gör det ännu värre.